Man tränar olika i Sverige och Norge! I alla fall i fråga om en sak. Tröskelträning. Tröskelträning blev väldigt populärt i Sverige och Norge i början på 2000-talet. Jag vet inte varför men vad jag har hört så var det Paula Radcliffe som inspirerade andra löpare till att börja köra tröskel. Nu är det så att träningsformen inte på något sätt var ny, utan löpare har nog delvis tränat på det sättet sen urminnestider. Det är bara det att man inte var lika vetenskapliga för, om man nu är det idag? Sedan används tröskelträning på olika sätt. En del kör i stort sätt bara tröskelpass under uppbyggnadsperioden typ 5-6 pass i veckan, något som t.ex. den norske stor löparen Marius Bakken förespråkar. Andra kör bara något enstaka tröskelpass så som ett kvalitétspass bland de andra.
Tanken med tröskelpass är att man ska ligga när sin syratröskeln men aldrig gå över så att muskelaturen bli för sur. För att hålla koll på detta kör många med pulsklocka och gör tröskeltest för att veta var i puls de ska ligga. De mer noggranna har en laktatmätare med sig när de kör sina pass och mäter laktatet. Andra, så som jag, går enbart på känsla och skiter i både pulsklocka och laktatmätare.
När man medvetet började köra tröskelträning i Sverige hade jag väldigt svårt för det. Jag hade jätteproblem med att bara ligga och mala i ett tämligen hårt tempo. Därför föredrog jag intervaller. Men de sista åren på min karriär så vande jag mig och gjorde så som Bakken förespråkade. Dunkade 5-6 tröskelpass i veckan. Jag tyckte det gav resultat och om inte så var man i fall stabilare på en högre resultatnivå. För man blir väldigt härdad av att damma av kilometerar mellan 3.10 -3.00 fart per kilometer nästan varje dag. 3.10 -3.00 är ungefär vad man som elitlöpare ska köra sin tröskel på i Sverige och de som inte klara det ligger mellan 3.10-3.20.
Men sedan är det så att när emigrantlöparna kommer på besök från det där rika landet i väster. Sådana som Sotarn och Sjökan. Då uppstår det ett missförstånd om vad tröskel innebär. För i Norge går tröskelpassen kanske i Intervallet 3.35-3.45. Därför har vi blivit tvungna att mynta begreppet svensktröskel och norsktröskel. Det sägs t.ex. enligt ett ryckte att sommarens norska stjärnskott på himmelen, Henrik Ingebrigtsen, under uppbyggnadsperioden kör 5 norska tröskelpass i veckan. Jag har aldrig riktigt kört norsktröskel. Så inför Tokyo har jag bestämt mig för att prova. Norrmännen verkar ju i alla fall göra något rätt. Så idag ställde jag mig på bandet och rullade ett pass på 80min med farterna uppdelade så här: 10min 4min/km-fart, 10min 3.50-fart, 10min 3.40-fart, 10min 3.30- fart, 10min 3.20-fart, 10min 3.30-fart, 5min 3.20-fart, 5min 3.30-fart, 5min 3.40-fart, 5min 3.50-fart. 80min och 22,1km och av dessa gick 70min i vad jag tror är norsktröskel (jag vet inte om de springer så fort som 3.20-fart). Jag måste säga att den norskatröskel var rätt behaglig. Speciellt om man jämför med gårdagens pass som var en svensktröskel. Då sprang jag 31,30 min och passerade milen på 31,05, sedan la jag till en 4min och en 3min. Nu kanske ni tycker att 31,05 var extremt fort, men då får ni tänka på att löpband är som att springa på flack raksträcka med lätt medvind och en perfekt hare. 31,05 för mig på band motsvara ungefär 31,50 solo på en flack milbanan.
I alla fall var den svenskatröskel betydligt mer plågsam och jobbigare att genomföra, både fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatts av detta. En slutsatts är att norrmännen blivit lata och inte orkar köra hårt, de lider av oljesyndromet. Eller så är de smarta och klarar av att ha marginaler i träningen så att de orkar köra mer. De norska rekorden är ju bättre än de svenska på herrsidan från 800m – maraton (då ser jag inte hinder som löpning), det ser nästan likadant ut på damsidan, men där har Sverige marginellt bättre på 800.
Jag vet inte vad som är den bästa träningen det får svenskarna och norrmännen bråka om och sedan kan alla träningsspecialister säga sitt. Men det jag tror efter att nu ha provat de två formerna de senaste två dagarn, är att: Om man bara kör tröskel lämpar sig svensktröskel bäst för löpare som tävlar mot 5000m och 10000m. Medan norsk måste vara betydligt bättre för maratonlöpare då man orkar köra riktigt långa pass, men även för medeldistansare under en uppbyggnadsperiod. Det samma tror jag gäller om man under perioder byter ut intervallpass mot tröskelpass. Om man däremot vill öka träningen och kompletterar den normala kvalitetsträning med lite extra tröskelpass så tror jag mer på den norska då den svenska, då den svenska är för slitsam. Eller så skiter man i vilket och bara kör. För vad som är bäst kommer de visa tvista om i all evighet.
Men kanske har sydeuropéerna ändå funnit den gyllene medelvägen i sann buddistisk mening. De dagar mellan kvalitetspassen då det känns bra, så börjar de gasa på. Från 4.00-4.10-fart nertill 3.40-3.30 fart ner till 3.20-3.10-fart och sedan kanske en avslutning i sub 3-fart. Om man inte vet om den det är den norska- eller svenskatröskeln som är bäst. Då kanske idealet är en klassik iberisk accelerationsdistans efter känsla.
Fram till Tokyo kommer i alla fall jag köra alla nämnda former av träning. Norsk, dansk, spansk och Japansk (man får inte ju inte glömma hoppsastegen).
