När jag nyligen läste startlistorna på 800 meter inför veteran-VM 2013 i Brasilien, var det ett namn som lyste som i eldskrift för mig: Anselm LeBourne, USA. För många är han nog okänd, men för mig är han en legend. Han är världsrekordinnehavare på 800 m inomhus i både M45 och M50. Han gjorde 1.53,22 som M40 och 1.55,13 utomhus som M45:a. Världsrekordet i M50 inomhus satte han i januari i fjol och lyder på 1.59,62. Han är regerande M50-världsmästare utomhus. Han är min David Rudisha och i oktober får jag chansen att möta honom.
Om jag behövde en extra trigger inför höstens VVM, så fick jag verkligen det nu. Sånt kan vara ganska viktigt att ha i bakfickan, även på träningarna. Det tar ju som bekant emot ibland, på de sista intervallerna, i slutet av uppförsbacken, i avslutningen av snabbdistansen. En peppande tanke på ett lockande mål längre fram kan vara det som behövs för att ta sig hela vägen. Det vill jag göra den 21 oktober. Då är det final på 800 meter i M50-klassen i Porto Alegre.
Har jag någon chans då mot denne legend?! Ja, min förhoppning vilar på våra respektive trender som löpare. Anselm har sprungit mycket fortare än vad jag någonsin kommer att göra, men han har ju blivit något långsammare med åren, medan jag, som sen nybörjare, fortfarande lyckats sätta nya pers varje år. I vintras gjorde jag 1.59,99 inomhus (härligt att ha hundradelarna på rätt sida). Kan jag bli bättre? Kan jag bli tillräckligt bra för att besegra Anselm LeBourne och övriga deltagare i M50 800 m. Om jag inte lyckas, kan jag i alla fall försäkra att det inte beror på bristande motivation…
Nu finns det ju många saker som motiverar mig att träna. Man kan inte alltid springa runt och tänka på enskilda mästerskapslopp långt in i framtiden. Jag har oftast lust att träna, men ser fram emot olika träningspass på olika sätt. I en del opinionsundersökningar för löpare får man svara på frågan ”varför springer du?” och endast välja ett svarsalternativ. Det funkar inte för mig. Det finns flera olika anledningar.
För det första mår jag bra när jag springer. Sommarens distanspass i sol och ljumma vindar genom gröna skogar och öppna fält är ofta ren terapi. (Det finns även lopp som är så, t ex Viruddenloppet i När, på Gotland www.virudden.se/loppet . Mer om det i ett särskilt inlägg). I sällskap med sambon, barnen eller andra träningskompisar blir det en skön upplevelse, även om man inte alltid säger så mycket. För det andra mår jag bra av att springa. Sover gott, äter med god aptit, orkar bra i vardagen och är sällan sjuk. För det tredje kan jag utmana mig själv med att sätta upp mål på kort och lång sikt, mål som jag själv bestämmer över och som ger mig en känsla av att utvecklas. Det tilltalar helt enkelt min själ att springa.
Men alla träningar är inte feelgood-pass. Då skulle nog i alla fall inte min prestationsförmåga utvecklas. Jag måste ut ur min bekvämlighetszon för att försöka bli snabbare, eller bara behålla den snabbhet jag har. Vissa träningspass bävar jag för, för att jag vet att de kommer att bli jobbiga, att det kommer att göra ont i benen, att luftstrupen kommer att kännas som ett sugrör i slutet av intervallerna, att vaderna kommer att stumna och att jag kommer att ramla ihop, lätt illamående efter den sista ansträngningen. Idag t ex, står det 10 x 200 meter bana på programmet. Det låter kanske inte så märkvärdigt i öronen på er som springer många mil i veckan och ett antal maraton om året, men jag kan försäkra er att man kan bli trött av det också! ;-) Min strategi är att intala mig att det kommer att gå fort och att det kommer att kännas lätt. Det första är rätt och det andra är helt fel. 20 minuters uppjogg till idrottsplatsen är förstås inga problem, inte heller benpendlingar och löpskolning för att dra igång muskler och nervbanor inför det kommande huvudnumret. Så sätter jag fart ut på den första 200-ingen. Den och den sista brukar vara snabbast. Mellan varje 200-ing har jag 2 minuters ståvila. Det låter ju skönt och det är det också. Tyvärr innebär det också att 200-ingarna förväntas gå fortare än när man har joggvila mellan dem. Helst ska snittet ligga under 30 sekunder per 200-ing och då blir dessa två minuters vila, som i början känns som en lugn evighet, till slut några futtiga sekunder när man på slutet precis hinner hämta andan tillräckligt för att ge sig iväg på nästa intervall.
Men det är precis det jag behöver: viljan och förmågan att anstränga mig ytterligare ett snäpp när jag sprungit mig riktigt trött. Annars kommer jag inte att lyckas besegra Anselm LeBourne på 800 meter i veteran-VM i Porto Alegre den 21 oktober.
