Jag gjorde det! På 4.48.07. (Plats 264 av samtliga 700 som kom i mål, 89 av de 246 damerna och 24 av de totalt 50 som var i min åldersklass.) Och vad gjorde jag?
Ultravasan 45 km. Från Startplats Oxberg till Mora.
I fäders spår.
Eller mer korrekt i fäders vatten och lera. Några spår såg jag inte till.
Och spår eller inte. I det här blev jag i alla fall en ultralöpare i lördags. Hurra hurra hurra hurra och grattis till en hobbylöpare som mig.
För två år sedan, exakt nu i slutet av augusti 2015, hade jag sprungit som längst 10 km. Nu klarade jag att springa längre än någonsin och med en snittfart på 6,27 i vatten, dy, lera, sankt gräs och elak, tung sand. Lite grus och lite asfalt också, men mest det där tunga som inte gav något alls tillbaka. Och i regn. Och utan tillräcklig energipåfyllning – jag kommer till det.
Är jag stolt? Ja, det är jag. Har jag ont i kroppen efter? Nej, är nu dag två bara lite stel och med den vanliga träningsvärken. Har jag – igen – sprungit bort värken i mina tumleder och händer? Ja, det har jag och jag var smärtfri ett och halvt dygn efter loppet och har klart mindre ont även nu. Och även om jag gjorde en miniultra, de riktiga hjältarna gjorde ju hela sträckan Sälen – Mora 90 km, är känslan nu efteråt stor. Och hur fasen hamnade jag i det här loppet då? Ännu ett infall, faktiskt.
Den 6 juli. Ett telefonsamtal med en kompis som berättade om en bekant till henne som skulle springa Ultravasan 90 km. Jag satt då med min värk i händerna och hade, som ni som läst mina senaste två inlägg om Stockholm Marathon och Tiveden Trail vet, funnit att mycket av lösningen på att få bort min värk och nyckeln till min läkeprocess var att springa. Ju längre desto bättre. En mil om dagen, minst. Gärna 21 km. Ett pass blev det 33 km. Bara på känsla och glädje. Drivkraften att springa när du börjar löprundan med värk och sedan kommer in i en smärtfri zon – den är stark kan jag meddela. (Och jag kan för kännedom igen också skriva att jag har stöd och uppmuntran i min löpning från min läkare. Annars skulle jag inte göra det. Och det är just efter löpningen som jag kan göra min rehab och min styrketräning i syfte att kunna komma tillbaka i arbete. Så det är win – win. Och på det temat sådde min kompis ett frö.)
Ultravasan 45 km? Kan det inte vara något? Jag kollade igenom min träningsmängd och såg att jag utan att veta om det och bara i syfte att få bort min värk och må bra tränade den mängd som var rekommenderad för ett maraton. Och jag har ju fixat två maraton. Och 3 km hit eller dit, tänkte jag. Och anmälde mig.
Så står jag där i ett kallt spöregn. Lördag morgon vid Startplats Oxberg. Midnight Oil och Beds are burning på högsta volym i ekande högtalarna och emellanåt speakern som talar om antalet minuter kvar till start och att innan start blir det uppvärmning. Alla trycker i bilar, bussar och värmetält. Vem vill vara ute frivilligt i det här vädret? Min hejaklack som jag lurat med upp till Dalarna har väl också haft roligare lördagsmorgnar.
Hunden ville inte vara ute alls utan tryckte bokstavligen ned huvudet mot bilgolvet. Demonstrativt. Mina föräldrar tyckte det var roligare när jag gjorde mitt maraton på Lanzarote, om jag säger så, och själv hade jag mer ont i händerna än vanligt, på grund av att det var så kallt och vått. Men ändå! Det här skulle bli kul. Ett litet äventyr som jag inte visste slutet på. Pappa fick den äran att föreviga mig 35 minuter före start vid en tom startfålla. Just efter detta sa speakern att det nu var dags för alla att likt vasaloppsrutinen, ställa ut sina skor i startfållan för att ta sin plats. Vi få som var ute regnet skrattade. Han försökte…
Så sakta närmade sig klockan 09.00 och start.
08.58 är denna bild tagen. Då började vi röra oss..haha. Men jag FRYSER. Det syns här.
Och så en minut till start. Jag stod verkligen jättelångt bak, men jag hade ingen brådska i loppet. Att göra det runt 5.30 tänkte jag var realistiskt. Så när starten går har jag en minut fram till det att jag själv startade. Det var trångt, men det gjorde att det blev varmare..haha. Så börjar mitt lopp och jag har I’m only happy when it rains med Garbage i huvudet. Det är bara en fråga om sekunder så är allt blött. Skor och strumpor och resten. Och så fick det vara.
Jag kan inte riktigt redogöra för första milen. Den bara hände. På mindre än en timme hade vi ”bara” 35 kvar och stället som vi firade milen på var så sagolik vacker att jag vill tillbaka en annan dag för att kunna fota och uppleva den. Jo, en sak minns jag. Vid 42 kvar sa jag käckt till en medtävlare att ”Nu är det bara ett maraton kvar” men han verkade ha gått ut för hårt de tre första kilometrarna för han mötte inte mitt leende med ett eget, han uppskattade inte min kommentar och såg såklart inte heller glad ut när jag sprang om. Jag ångrade mig direkt efter – att jag skulle hålla på och försöka skoja och inte kunde hålla tyst. Sprang om och förbi och lämnade det bakom mig. Bokstavligen.
Första kontrollen vid 17 km var Oxberg. Då hade vi tagit oss från Startplats Oxberg till själva Vasaloppets Oxberg och i och med det blev vi en riktig del av Vasaloppet. Jag hade inte med mig något att äta eller dricka. Det går inte för mig att hålla på med finmotorik nu med händerna och det skulle finnas Enervit Gels på de ställen som jag visste att jag i tid och kilometer behövde påfyllning. Oxberg efter 17 km var ett sådant ställe. Och så är de slut. Trevlig funktionär meddelar trevligt att han just givit den sista gelen till en annan medtävlare. OK, men finns det fler, undrar jag. Jomen kanske inne i stugan. Alltså han är fortfarande jättetrevlig men det spöregnar, jag vill inte stå still mer än nödvändigt och det känns inte som att jag kommer någon vart i det här. Stugan är en bit bort. Han är inte på väg dit. Och ingen är på väg från stugan mot oss. Så jag beslutar mig för att ta lite mer vatten och sportdryck och en GT-tablett extra och ta mig an fortsättningen på spåret utan att ha fyllt på. 9 km till Hökberg och där får de fasen ha gels, tänker jag. Struntar i att jag egentligen inte har så mycket bränsle och tänker lite på att det just nu genomförs Ironman i Kalmar och jag vet att det cyklas just nu och att det hejas på mig i tankar därifrån och att en Ironman är så mycket tuffare och att jag klarar det här. Jag åt ju massa frukost och jag har ju ätit pizza två dagar i rad. Något sådant i huvudet och så fick jag fart igen. Kommer ut på ett öppet gärde och där står mamma och pappa och en stackars dyngsur border collie. Och då blev jag såhär glad…haha.
Sådär ja. Jag pinnar på till 26 km in i loppet och kontrollen Hökberg. Och gissa om jag sökte mig till ENERVIT-tältet. Gels? Gels? Gels? Jag måste sett galen ut och låtit desperat. Nej, det har vi inga, börjar en väldigt söt och väldigt trevlig funktionär på cirka femton år att säga. Jo, men det har ni visst det, säger jag. Det måste ni ha. Han ser stressad ut och jag kommer på att jag måste tagga ner. Jag ler och säger att jag ordnar det! Han ser lättad ut. Jag springer ner mot sjukvårdshuset. Min jakt måste få ett lyckligt slut denna gång. Jag pallar inte mer i det här underlaget och regnet om jag inte får något mer i kroppen än sportdryck och vatten. Möter en funktionär – en kille i min ålder – som bär på…gels! Hurra. Jag måste få ta, säger jag. Två! Självklart säger han. Och så undrar jag om jag inte kan få hjälp med att öppna dem också, eftersom mina händer är som de är. Servicen är total och jag har nog aldrig känt mig så nöjd över de där gelsen, som jag egentligen inte tycker om varken till smak eller konsistens. Jag orkar dock inte tänka på hur mycket tid som gått åt till att få tag på dem, men tänker samtidigt att det här inte handlar om tid. Tävlings-Marie får också tagga ner lite. (Och ja, jag måste lära mig att äta när jag springer långt. Jag vet, jag vet!)
Nu är jag alltså mitt i loppet och vid ”15 kvar” blir jag tvungen att kolla min Garmin. Jo, det står att jag sprungit 30 km. Hur det gick till vet jag inte heller. Jag tror att vädret och underlaget tog bort fokus från längden. Allt handlade om att hitta vägen runt vattnet och leran. Det fanns inte tid att se alla skyltar om km eller att registrera alla km-pip på klockan. Måste vara det. För mig i alla fall. Och att jag återigen kom in i min smärtfria zon och att det blir meditativt med löpningen då. Jag hinner tänka att jag fixat ett Lidingölopp i längd och bara har motsvarande ett av mina ”hemma-spår” Ursvik Xtreme 15 km kvar. Att jag kommer att ordna en Ultra. Kul och ja, jag tog ut segern och medaljen och min väntande fina pepp-present – en söt mini-Champagneflaska – redan vid 30 km. Sådan är jag.
Innan Eldris, som var efter ytterligare en mil, stod ett tappert funktionärspar i skogen – i en gyttjepöl faktiskt – och serverade vatten. Kvinnan sa till mig på glatt dalmål att man kan ju ha vattenfast mascara också. Jag började skratta och frågade om jag hade massa kladd. Och ja, det tyckte hon. Jag sa att jag hade vattenfast men att det här var ju lite extremt. Bakom sig hade de sina bilar uppställda och jag letade mig till ena backspegeln och stod där i ösregnet och försökte hjälpa mig själv till att inte skrämma folk. Jag tänkte särskilt på den unge funktionären som inte hade gels vid Hökberg. Gud, jag fattar att han såg rädd ut. Funktionärskvinnan i skogen däremot skrattade högt åt mig när hon såg vad jag gjorde. Yta är allt sa jag och hon var inte sen med att påpeka för de manliga deltagarna att där uppe står minsann en tjej och fixar med mascaran. Och de sa att de tyckte det var viktigt att tjejerna var snygga i spåret. Så jag fick bjuda på att vara en ytlig en och fortsatte sedan mot Eldris. Och nu var det segt, segt, segt. Fy fasen alltså. Efter Eldris, där det i och för sig var mycket bra pepp med speaker som sa mitt namn, min klubb och att jag såg glad ut med bra steg, kändes det som att en roddbåt eller våtdräkt hade behövts. Ni vet känslan att man vill springa, men liksom undrar var? Det var verkligen översvämmat. Sista milen var den längsta. Jag var inte trött-trött, men det var fasen ingen löparglädje. För det gick ju liksom inte att springa. Halkade runt på mina asfaltsskor Asics Noosa Tri som nog undrade vad jag höll på med. Och jag vägrade riskera att ramla, för händerna. Så det blev mycket gå sista delen. Det fick bli så. Sista två kilometrarna, när vi närmade oss Mora, gick det dock att jogga lite igen. Och i vissa pölar sprang jag bara. Rakt igenom. Orkade liksom inte. Men det blev ju supervått och geggigt och tungt att bära med sig vidare, så..haha, det blev bara några stycken. För det var en dålig sak att göra.
Men att sedan närma mig upploppet i Mora och fatta att jag skulle komma under fem timmar med marginal – det var en helt enorm känsla. Då kändes inte geggan och vattnet och kylan. Upp över krönet på den klassiska Aukland-bron. Att sedan se kyrkan. Att sedan springa in i Mora och längs upploppet. Som jag bara sett på TV förut. Det var underbart. Och jag fick nästan tårar i ögonen när jag sprang in under den klassiska målportalen. 
Jag hade kikat på upploppet kvällen innan. Känt på känslan på rakan. Tänk om…
Och så blev det så. Jag gjorde det! Jag gjorde en Ultra! Skitig och genomblöt och mascara-kladdig kom jag i mål och den här medaljen, den står för mycket mentalt för mig. Och den är en viktig del i min filosofi om att, hur pretentiöst det än må låta, du alltid har ett val. Jag har valt att inte bli en stackare med ont som äter värktabletter. En att tycka synd om. Jag har istället valt att testa att göra det som min kropp i vanliga fall mår bra av. Att springa. På känsla och på må bra- energi. Och tack vare det har jag även blivit en s k ultralöpare. Det hade nog inte hänt om jag inte fått min inflammation i händerna. Och det hade inte hänt om jag inte så att säga tagit mig i kragen där i slutet av maj när jag mådde sämre än jag kan minnas att jag gjort på länge.
Om det blir fler ultror kan jag inte svara på. 50 km är ju bara fem till från 45..haha. Nä, allvarligt. Just nu njuter jag bara av att jag fixade det här. Att jag har en fantastisk kropp. Och att jag har ett roligt sinne som utmanar mig med mina infall och påhitt. Att jag också har en fantastisk familj, en tålig hund och underbara vänner som hejade och stöttade på distans och med tankar som nådde mig i löparskorna. En fin klubb med stöttning i Norra Stockholm Endurance. Framför allt när jag hade min energi-dipp mellan 17 km och 26 km kände jag av er alla.
Att jag sedan kunde sitta i solen – jo den visade sig väl en kvart innan det blev nytt spöregn igen – på en vagn och äta banan och pannkakor i Finisher-t-shirt och medalj. Det var lycka.
Nu har jag avdramatiserat detta med en Ultra. Det gick. Och vilket fint arrangemang. Underbara funktionärer i spöregnet. Tappra åskådare som peppade längs hela spåret. På alla. Hela tiden. Med koskällor och med hejarop. Och trevlig stämning med småprat mellan oss deltagare. Massa gentlemen och trevliga tjejer – inga trädgrenar i ansiktet när vi blev tvungna att kliva vid sidan av spåret (som ju var mer regel än undantag), inga vattenpölar som det stänktes mer än nödvändigt från och bra möjligheter att både öka och minska tempot i backar. Och förresten kul med blandade tempon med tre parallella lopp igång samtidigt. När vi kom ikapp Ultra-90 km-löpare och när stafettlöparna kom ikapp oss. Ja, jag hade kul. Jag njöt inte alla meter – då ljuger jag – men på det hela taget var det en väldigt rolig lördag. Den där missen med gels kommer jag att maila arrangörerna om och jag utgår från att jag kommer få ett bra bemötande om det, så det får jag släppa. Men klart att jag tänker på att jag tappade tid på det. Och på det där med min fåfänga med mascaran. Klart löjligt..haha. Men vaddå? Jag kom ju ändå under fem timmar. Över förväntan.
Tusen tack för att du läst! Nästa lopp ska jag springa med hjälm ner i en gruva. Det är den 3 september. Run of Mine i Zinkgruvan. Det blir en rapport om det med. Var så säker.
Hej för nu och massa Löparglädje,
från en lycklig Marie!
(Blir förresten bättre och bättre i händerna. Det här inlägget har jag skrivit nästan alldeles själv. Det har tagit tid, jag har gjort min del långsamt, men det är tack vare min ”Ultravasa45-smärtfria zon” som det gått att göra. Tänk vad fantastiskt. Älska löpning!)
