Idioten

Gunnar Durén  

På barndomens fotbollsträningar gjorde vi ibland något som hette Idioten. Som jag minns det gick det i princip ut på att man sprang det fortaste man kunde mellan två punkter tills man inte orkade mer och låg och flämtade i en pöl av svett och saliv. Jag plockade upp denna gamla fina tradition på onsdagskvällens träningspass. Nu heter den 5x5x50m. Det låter ju både bekvämt och prydligt, men är precis lika vidrigt och jobbigt som Idioten. Jag vet inte om det är den som vinner eller förlorar som blir Idioten, men för att undgå alla tvivel körde jag passet själv. Det är nog inte så många andra 50-åringar som rusar omkring i skymningsljuset på idrottsplatsen som en limsniffande sädesärla, så för säkerhets skull hade jag med mig Karin som påhejare. Annars hade kanske en förbipasserande vän av ordning trott att jag rymt från något demensboende och larmat polisen.

5x5x50m är ett s k syrapass. (Ja, jag vet att det heter laktat nuförtiden, men ni vet vad jag menar). Poängen är att komma upp i en ansträngningsnivå där musklerna blir stumma och jobba vidare ändå. Man springer alltså fram och tillbaka mellan två punkter, men i själva verket ligger de 100m från varandra. Tanken är att man börjar med en accelerationssträcka på 25 meter. Sedan kommer en fullfartssträcka på cirka 50m och på slutet en inbromsningssträcka på 25 m, varefter man vänder rund en kon och gör samma manöver på tillbakavägen. I själva verket springer man alltså 5 set à 5 x(25+50+25m). Vilan mellan seten är relativt lång, 3-5 minuter, men tro mig: man behöver det. På det här passet ÄR det verkligen farten som ”dödar”. Dessutom tar det på krafterna med allt gasande och bromsande vid vändningarna. Även ni som inte springer sådana här intervaller vet säkert hur jobbigt det är på långlopp när det kommer tvära svängar eller tillfällig trängsel där man måste parera och komma upp i fart igen.

Syran kom smygande ungefär på den tredje rakan varje set. Hade lite problem att hitta rätt fart på alla avsnitt, eftersom jag inte ville riskera att överanstränga någon muskel, men fullfartssträckorna tyckte jag kändes helt OK. Riktigt kallt var det för nästan första gången i höst. Fick blåsa på händerna för att hålla dem varma. Stackars blåfrusna Karin fick göra åkarbrasor, jogga på stället och heja högljutt på mig för att hålla sig varm. DET är Kärlek det!

Igår blev det bara en skön kvällsdistans för att smörja musklerna. Men i helgen blir det åka av. Då kommer Sören till stan, så vi kan jaga skiten ur varandra på några förhoppningsvis formgivande träningspass inför VVM i Brasilien. I detta mästerskap utgör vi inte varandras värsta konkurrenter, eftersom jag klivit upp i M50, utan kan utan förbehåll heja fram varandra. Annat var det i VSM i Kil förra året. Då hade Sören bjudit in mig och Karin att kampera i lejonets kula (hos honom i Karlstad). Där kunde vi blänga på varandra redan över frukostgröten medan vi försökte lura ur den andre vilken taktik han tänkte välja i dagens lopp. Den gången vann Sören med 2-1 i grensegrar efter tre gnistrande och minnesvärda spurtstrider som jag aldrig kommer att glömma.

På 800 m blev jag 2:a sedan jag dragit i ”lagom” fart från start för att ”spara mig” inför en spurt mot Sören. Mitt misstag tyvärr, för när Sören till slut drog igång spurten vid ingången till upploppet hann jag inte svara. Han hade legat i rygg hela vägen. Surt… På 1500m var det ombytta roller. Lät Sören ta täten och låg sedan i rygg hela vägen i lusigt tempo fram till 200m före mål, då jag drog upp en maxspurt. Sista varvet gick på 61 sek och då joggade vi ändå halva varvet. Sista 200 måste ha gått på typ 25 sek. Sören kom ikapp på upploppet och vi kämpade sida vid sida i nästan 100m. Med uppbådande av mina sista krafter och ett ”kampvrål”, fällde jag mig över mållinjen och vann. På 400 m blev det brons för mig på nytt pers efter Sören, som spurtade ner Dag Dacke. Men först efter att vi M45:or gemensamt ”krävt” att Sören skulle få springa A-heatet i kraft av nysatt åb anmält vid avprickningen. Rätt ska vara rätt…

 Dela på Facebook