”Gör dig härligt odräglig och prata med alla om att du ska springa Stockholm Marathon.” Så står det i råd nummer 6 i ”50 goda råd inför ASICS Stockholm Marathon” som jag fick i e-posten igår. Härligt odräglig var det, ja. En inbyggd konflikt i det; men jag fokuserar på ordet härligt och sprider nu informationen så gott jag kan.
Jag ska springa Stockholm Marathon på lördag! Jag ska springa Stockholm Marathon på lördag! Jag ska springa Stockholm Marathon på lördag!
Och för mig, som ser varje löpsteg utan ont i knäna som en skänk från ovan, är det större än ni anar. Att stå på startlinjen till mitt livs tredje asfaltsmaraton på lördag – det är stort!
Några av råden orkar jag inte riktigt ta till mig. ”5. Sänk arbetstempot” Jag kommer inte alls kunna göra det; tvärtom. Det är en utmanande arbetsvecka med massa nya saker jag ska leverera i också. Väljer istället råd som att planera kläder och hur jag ska lägga upp min sömn, frukost osv. Det kommer jag nämligen kunna styra över och fixa!
Vädret, med prognos om 26-30 grader mitt på dagen, oroar mig inte. Jag är van från min löpning i vulkanbergen på Fuerteventura och jag ser det mer som lyx att det faktiskt kommer att serveras vätska i värmen – det gör det inte när jag tar mina pass bland bergsgetterna. Gäller bara att ladda med lite extra elektrolyter nu och att hoppas på att jag inte kommer svetta bort nummerlappen under loppet. Och så har jag bestämt mig för att springa med bara sporttopp och skippa linnet. Jag kommer att koka i linne.
En annan sak som ligger i förberedelserna är att jag ska springa för en liten cancersjuk kille, Sebastian 2,5 år, och andra cancersjuka barn i Sverige. De har det inte riktigt som andra barn. De har det inte som de borde. Föräldrar till dessa cancersjuka barn har startat en ideell förening: AJABAJACANCER. De skriver följande på sin hemsida.
Barncancerfonden gör idag ett fantastiskt arbete men vi ser och upplever saker i vardagen kring ett cancersjukt barn som skulle kunna förändras och förbättras.
Jag mötte Sebastian för en knapp vecka sedan i hans sjukhusmiljö. Jag håller med om att saker kan förändras och förbättras. Jag berättade då för honom, där han satt med sin droppställning med cellgifter, att jag ska springa Stockholm Marathon för honom och andra cancersjuka barn. Då tog han min hand och satt och nickade. Jag höll tillbaka tårarna då men grät hela promenaden från Nya Karolinska Sjukhuset till mitt hem på Kungsholmen. Solglasögon på och så lät jag det få brista.
Fy fan vad orättvist. Fy fan vad jag ska springa för Sebastian och andra barn, som inte ens borde veta vad ”cancer” är, eller betydelsen av att få ”åka hem!” Hjälp mig gärna – SWISH fungerar. Stort tack – det kommer att göra skillnad.
I morse rekade vi även banan, jag och min mest trogna och glada maratonträningskompis. Hon tror på mig på lördag, tror jag.
Så! Det var lite från mig med några dagar kvar till något jag verkligen längtar till! Jag längtar även efter att få bli ordentligt ompysslad efter loppet. Förra året när jag spontananmälde mig dagen innan (och använde loppet mest för att springa bort min oro för att mamma hastigt lagts in på sjukhus för blodförgiftning) var det inte så mycket fokus på mig eller återhämtning efteråt. Det var mer glädje för att mamma blev snabbt bra igen och utskriven.
I år hoppas jag på mer ego-tid och att råden om att få ligga med benen högt och äta chips och annat som kroppen behöver får genomsyra min efter-maraton-känsla.
Känslan från förra året. Glädjen. Stoltheten. Den ryms för övrigt i detta inlägg på Instagram. Medaljen där den skulle vara och fokus på att detta med att löpning för mig är en gåva, en present. Inget att ta för givet.
Tack för att du läst detta! Tack om du hjälper mig med min insamling! Och tack för en tanke eller två från klockan 12.10 på lördag.
//Marie
