Med blodsmak i munnen och växande spykänsla försöker jag öka frekvensen på mina armrörelser för att lura mina mjölksyrestinna ben att röra sig fortare. Jag har tagit in 75 meter på Gustaf, jag har vittring och vi närmar oss mål i den sista sega uppförsbacken.
Det är grabbhelg. Eller gubbhelg om du vill. Utvecklingen från grabbhelg till gubbhelg har varit ganska fantastisk. För cirka tio år sedan var vi några stycken som började åka ut i Stockholms skärgård för att hänga, dricka öl, grilla och basta. De flesta i gänget hade tidigare gillat att springa och testat olika lopp.
Men då, vid de första hösthelgerna i skärgården, var formen allt annat än god. Vi något tillfälle föreslog någon ändå att vi skulle passera Sandhamn och springa två varv, ganska precis en mil.
”Det kan ju vara ett skönt sätt att ladda inför kvällen”
Såklart – tider diskuterades och vi satte ett mål på 50 minuter. Några klarade sig under, men de flesta klarade det inte.
Snart började fokus att flyttas, på fredagen kunde de låta så här: ”Tack det är bra, vi ska ju springa i morgon”, eller ”Vad tror du på för tid i år?”. Lördagens löprunda, som avbrott i en partyhelg, hade börjat ta större plats och blivit en uttalad tävling.
De senaste fyra åren är det tävlingarna som varit helt i fokus. Banan har flyttats till Rådmansö i Norrtälje och går under beteckningen ”Knuvenrundan”.
”Vi tränar mer, längre, hårdare och mer planerat än någonsin tidigare”
Det är den vi alla tränar för. För det gör vi! Vi tränar mer, längre, hårdare och mer planerat än någonsin tidigare. Gubbgänget är i betydligt bättre form än vad grabbgänget var för tio år sedan.
Vi är inga monster, men för att vinna krävs tider kring 41 minuter, många kommer in under 45 och nästan alla under 50. Alla har utvecklats som löpare. Jag tror vi är ett bra exempel på vår tid. Vi tänker inte bli gamla sega gubbar, vi tänker bli gamla starka gubbar! Vi ska inte släppa taget frivilligt.
Jag hör hejaropen när vi närmar oss mål. Lungorna skriker och det gör ont när jag passerar mållinjen. Gustaf klarade sig den här gången. Även Mathias, Jesper och Mats hann före. Men nästa år – oj vad de kommer få slita…
I nästa nummer av Spring (butik 10 februari)
Johan Eklund skickar stafettpinnen vidare till Patrik Merup:
”För att han är en grym löpare, före detta professionell idrottare med koll på kvalitet, som får ut mig i löpar- skorna när jag drabbats av latmask.”
Läs fler krönikor: Klicka här!
