Karin Schön: Vid fyllda 52 har jag en peak

0
179

karinStafettkrönika – Skriven av Karin Schön

I våras, för trettio år sedan, stod jag med min bästis och tittade på Göteborgsvarvet i stan. Bröderna Herrey skulle ju vara med, så det var lite spännande. Vi såg en spenslig man rusa förbi, långt före alla andra. Vi trodde att det var en hare. Vi trodde att han kanske sprang en kilometer och sedan blev avbytt av någon annan.

För att springa i det tempot i 21,1 km gick ju bara inte. Trodde vi. Dagen efter försökte vi förstå detta då vi läste tidningen. Och insåg att den här mannen, Mats Eriksson, faktiskt sprang så fort, och det hela vägen. Hade någon sagt då, att jag själv, trettio år senare, skulle ha sprungit närmare trettio maror och faktiskt tappat räkningen på hur många halvmaror jag sprungit, hade man ju skrattat sig fördärvad. Men så är det. Jag har till och med sprungit för landslaget. Hur kunde det bli så?

Jo, jag började plugga 1984 och som tradition deltog ett lag från skolan i Sola-stafetten varje år. Eftersom Ewy Palm dragit i gång joggingvågen precis då, hade alla i klassen följaktligen ”jogging” som fritidsintresse. Sant eller inte, det var upp till bevis. Den sträcka som blev över till mig, var en mil någonstans i Dalsland klockan halv fem på morgonen. Både jag och resten av laget fixade det. Vi kom hela vägen, tog näst sista platsen, men trots det, (eller kanske, tack vare det?) tändes en låga inom mig. Den fortsatte att brinna, fick bränsle och nu kan den kanske liknas vid en skogsbrand. Jag kan bara inte leva utan att springa.

”Jag nådde min peak, tidsmässigt, när jag var 40. Nu, vid fyllda 52, har jag en peak igen”

Jag nådde min peak, tidsmässigt, när jag var 40. Nu, vid fyllda 52, har jag en peak igen. I början av november vann jag K50 i New York Marathon och satte svenskt rekord för andra gången i år med tiden 2.56.55. Världens häftigaste lopp och en riktig kick att få vara med om! Realtiden är förstås långsammare, men Wavakalkylatorn finns ju att boosta sig med. Det var i och för sig inte riktigt så kul för fem-sex år sedan. Tiderna blev dramatiskt sämre, kroppen var sliten och skadorna kom på löpande band. Då trodde jag ett tag att jag hade lagt av. Jag försökte nog faktiskt att göra det – lägga av alltså.

Det gick ju inte, så klart. Däremot hittade jag så småningom en ro med träningen, en slags rutin som mer eller mindre går av sig självt. Det går lättare att träna än att diska. Båda sakerna ska göras och det är inte roligt varenda gång. Däremot lika tillfredsställande att ha klarat av det. För det mesta är det dock jätteroligt.

”Vi veteraner sladdar efter ungdomarna så gott vi kan”

Tisdagar är korta intervaller-dagen någonstans runt Slottsskogsvallen, sedan flera år tillbaka ihop med mina två klubbkompisar. Lördagar är långa intervaller-dagen, ofta i Skatås med fika efteråt. Ibland vid samma bord som ovannämnda Mats. Alla klubbar tränar ihop och vi veteraner sladdar efter ungdomarna så gott vi kan.

Jag är väldigt stolt och tacksam för att jag fortfarande kan prestera tider som kvalificerar mig till senior-SM på de långa sträckorna. Någon undrade om jag har en kamel bland mina förfäder. Kan så vara, en bra genuppsättning har jag begåvats med i vilket fall. Min gamla farmor tog dock åt sig hela äran på sin tid. Jag har, enligt henne, ärvt hennes fysik. Jag vet i och för sig inte om hon någonsin sprang ett steg i hela sitt liv, men ett starkt hjärta hade hon trots allt. Så, why not? Det är bara att tacka och ta emot!

Läs fler krönikor: Klicka här!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här