Kontrasternas år.

1
211

Ja vad ska man säga om året hittills? Förra året gick allt vägen och jag persade på varenda lopp jag ställde upp i förutom den sista maran. I år har det bytts mot skador som avlöser varandra och tider som klättrat uppåt istället för nedåt. Är det så här det blir efter 40?

I vintras hade jag problem med en hälsena som blev långdraget och sista månaden och lite till har jag störts av en dubbelsidig s.k “långlöparrumpa”. Värdelöst är bara förnamnet.

Detta uppdagades såklart inför vårens stora mål nämligen Bålsta VIP Marathon, ett lopp jag själv dragit ihop för att kunna göra sub 2:40. Tur i oturen var det en galet varm dag och skörade många offer. Själv bröt jag efter halva med en ok tid men vad hjälper det. De få som gick i mål var riktiga hjältar. En av dom var blivande stjärnskottet Emilia Brangefält som gjorde 2:56:19 och faktiskt var/är världsledande i år sin ålderskategori, våra bana i Bålsta levererade igen.

Hyfsad känsla tidigt i loppet.
Lite sämre känsla lite senare när värmen började lägga sig i.

Jag var hos kiropraktor innan loppet och har även nu efter varit och gjort ultraljud på det utsatta områdena. En inflammation syntes men jag har iaf fått klartecken att träna på vilket såklart är glädjande för en depression låg inte långt borta. Det är sjukt hur snabbt man känner sig långsam och värdelös efter några veckor med mindre träning.

Nu försöker jag vända blad och börja bygga inför hösten. Nu närmast ska jag försöka slå ett klubbrekord på 5000 m i M40-klassen från 2008 som lyder på 17:38 och sen blir säkerligen Buggruset i sommar innan evt. en halvmara i augusti.

Förhoppnings är jag lite mer positiv efter sommaren och benen gör som jag vill.

Önskar er alla en skön skadefri sommar.

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här