Långpass i grupp

Emil H  

Idag hängde jag och majoriteten av Team Mer-aktiv på Stigtomta Löpning för att provspringa hela eller delar av WinterTrailRun, beroende på eget tycke och smak.

Delar av stans snyggaste snorsportarlag?

 

Vi som sprang hela banan sprang från mål till starten och tillbaks igen, totalt 24 km, men det fanns möjligheter till att vända tidigare eller bli utskjutsad till startplatsen av Stigtomtas coach MK.

Vi satte nytt deltagar-rekord vid start men vi var inte så många som valde hela sträckan, bara fyra. De flesta nöjde sig med distans närmare 15 km eller tog en annan väg tillbaks till civilisationen.

Som oftast när man springer i grupp bestämmer man inte farten själv, oavsett vilken plan man har.
Jag har i några veckor övat på att springa  sakta men idag var det bara att lägga ner den planen och istället smyga med.

Isiga stigar ut på isig landsväg en liten bit innan skogen kom tillbaka.

Så småningom, efter 7-8 km, efter ett par knixiga kilometer, höjdes farten successivt utan att någon i gruppen tog speciellt kommando. Jag fick en rejäl pulsökning en stund men när jag väl kom in in det kunde jag slappna av ordentligt och höll en stund, för mig, hög fart med Ronny som sällskap.
Jag tror jag hade kunnat hålla den farten en stund men nu stannade vi vid vändningen efter bara någon kilometer innan vi väntade in de två övriga; triathlonräven Robert och en ny bekantskap i löpspåret som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på.

Att stanna till gjorde inte min kropp väl. När vi startade upp for Ronny och Robert iväg medan jag och den andra löparen tog det försiktigt. Ungefär samtidigt som mina ben hittade tillbaks till transportfart tappade jag mitt sällskap bakom mig och jag sprang sista milen ensam förutom när jag passerade coach MKs bil och skridskoåkare vid Hovrasjön. Vid Hovrasjön kom också dagens enda vurpa på den isiga stigen. Det hade kunnat bli väldigt många fler när mina trötta fötter halkade runt; mot slutet sprang jag väldigt spänt och såg bara isen, inte den torra marken bredvid.

Att det var ett back2back-pass började kännas ordentligt med några kilometer kvar. Sprang 15 km i torsdags, 15 km i fredags (bägge dagarna uppdelat i 10+5) och 20 km igår så det var inte helt fräscha ben idag. Men ändå skönt att öva på att springa med trötta ben, det lär behöva övas på framöver.

Jag vet inte om ett sånt här pass egentligen gör mer skada än det gör nytta eftersom återhämtningstiden är betydligt längre men det är väl så att omväxling förnöjer. Och dessutom:

Det närmaste framöver är en återhämtningsvecka. Har sprungit rätt mycket sedan jul och det börjar kännas i kroppen. Planen är att springa lika ofta, dvs varje dag, men kanske 50-70% av normal distans. Målet är att komma ut riktigt pigg i benen för att orka träna ordentligt en period till.

 Dela på Facebook