Limassol Marathon – när jag skrattade mig till personbästa!
Löparglädje4.17.50. Personbästa med mer än 20 minuter! Jag som inte ens visste om knäna skulle hålla. Och så höll jag ihop allt och spurtade till och med i mål. Och att skratta och ha kul i 4 timmar, 17 minuter och 50 sekunder. Går det? JA!
Vid 18 kilometer. Lätta ben. Glada miner. Älska löpning!
För i söndags, under palmerna och solen på Cypern stod jag så där. Vid start för mitt andra asfaltsmaraton.
Som vanligt när jag är bland sådana som jag brukar kalla “riktiga löpare” känner jag en ödmjukhet. De kommer att springa så mycket mer fokuserat och proffsigt. Så mycket fortare. Jag gör det här bara för att det är kul.
Tidsmål? Jag vet inte hur många gånger jag fick den frågan under helgen. Eehh, jag vet inte om jag kommer i mål, ens. Det beror på mina knän och om det är kul att springa. Det svaret tyckte många var konstigt, det märkte jag.
Men det är ju så det är för mig. Hälsan och känslan först. Och då blir det kul! Ni vet, min blogg heter LÖPARGLÄDJE av en anledning.
Och när jag blev utvald ambassadör för loppet, som en influencer för World’s Marathons, och loppet hade som sin promotion-mening RUN WITH A SMILE, ja då var det som att jag inte kunde annat än att i alla fall testa! Starta går ju alltid. Och det gjorde jag, tillsammans med alla andra, i söndags morse 07.30 cypriotisk tid. Vi var ett glatt gäng på ca 20 utvalda ambassadörer och influencers – och samtliga s k “riktiga löpare” enligt mig – som gjorde det här ihop.
Minnen från dagen innan och minuterna innan med några av oss. Tillsammans, men var och en i loppet för sig. De flesta av de andra var – såklart – märkessponsrade, jag körde med mitt SWEDEN-linne och fick tack vare det en rad “Go Sweden!” och “Heja svenska flicka!” längs vägen.
Och applåderade du publiken fick du igång den. Jag skapade min egen hejaklack runt banan. Då blir det roligt, då känns inte ett maraton som något oövervinnerligt. Tro mig.
Vid ca 30 km. Hahaa! Jag lyckades hitta en remsa med grus!
Vid ca 36 km och här minns jag att det var varmt och vindstilla. Och pyttelite uppför.
Ja, det var varmt. Det var soligt. Det var blåsigt. Det var vackert. Att upptäcka en ny stad genom ett maraton. Det är sådant jag läst om att andra gjort. Men det har aldrig varit för mig, har jag trott. Men nu är det fasen för mig med!
Limassol Marathon har öppnat upp den dörren för mig. Och ett enklare och lättsammare lopp har jag svårt att se. Ingen trängsel, inga sura miner. RUN WITH A SMILE genomsyrade loppet. Och banan, som gick i två vändningspunkter var i princip helt flack och oerhört enkel att följa. Jag som inte gillar asfalt och när det är plant (vill ju helst springa i vulkanberg) hittade ändå löparglädjen – och det var faktiskt något jag själv förvånades över.
Det var liksom aldrig jobbigt eller tungt. Jag kände såklart att framsida lår, någonstans efter 36 km, var lite stumma, men i övrigt. Det flöt på.
Jag bygger, som vanligt, mina egna små historier om mina medtävlande längs banan. De har ingen aning om det, såklart, men det gör mitt lopp roligare mental. Och jag bygger därmed in små tävlingar och delmål för mig själv.
Att jag lyckades spurta ner två britter på upploppet, som jag hade legat och dragit åt och tagit vind för vid ca 39 km, kändes till exempel extra kul. Skitsamma egentligen, men ändå! Tävlings-Marie finns ju där! Och Fredrik Zilléns ord om att aldrig missa chansen att vinna en spurt. Så då blev det spurt! Och en PERSONBÄSTA-spurt och glädje! Och då hade jag även, helt onödigt faktiskt, unnat mig två minuter av toalettbesök vid 37 km. Lite av mig i ett nötskal – bekväma och lite lata Marie. Men det ger mig bara ännu mer vittring mot nästa maraton. Med tanke på hur lätt och kul det här var. Med tanke på att jag var helt bra i kroppen, både under och även nu en vecka efter. Då kommer jag att kunna öka lite mer och testa lite mer. Så länge det är inom ramen för vad jag vet att jag klarar.
Jag är ju trots allt bara en hobbylöpare. Men en förbannat glad sådan!
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
Med Vase och Patrik. Vi tre svenska ambassadörer/influencers. Finisher-glädje!
Med medalj, öl och chips! Finisher-glädje. Jag gjorde det!
Hopp efter lopp! Finisher-glädje dedikerad vissa löparvänner i Sverige!
Så, vad tar jag med mig hem från Cypern och Limassol? Massa härliga minnen, nya vänner och min maraton-medalj. Ett bevis på att det som kan verka omöjligt eller “inte för dig” kan bli din verklighet. Jag har gjort en lång och stabil löparresa till den löpare jag är i dag. Och det bästa är att jag kommer att fortsätta, på mitt sätt och i min takt och med förhoppningsvis massa fler asfaltsmaraton i massa fler nya städer som väntar på att bli upptäckta!
Tack Limassol Marathon, tack World’s Marathons och framför allt tack till den här killen, Patrik, som fick mig att ha det där extra roliga under resan. En ny löparkompis!
Och ta av mig medaljen? Varför då?
En superglad och stolt personbästa- kram och tack för att du läst!
Och så vill jag även SÅKLART skriva att jag tycker att du ska bli prenumerant på Spring! Och därmed också bli en del av SPRINGKLUBBEN – kanske Sveriges bästa klubb!? Magasinet har hjälpt mig till PB, kanske dig också, testa: https://spring.prenservice.se
Marie
