Med Ultravasan några veckor tillbaks i tiden hade jag tänkt att påbörja nästa säsong i september. Grundtanken från nån gång i försomras hade hela tiden varit att köra mer fart och springa distanser kring halvmara upp till mara iallafall fram till nästa sommar.
Men när det faktiskt gick bra till Mora ändrades planen och jag anmälde mig till Sörmland Ultra Marathon, 50 km i södra Fjollträsk. Så tugga vidare i lugn fart med lite fartlek-inslag.
Dagen efter jag betalat anmälningsavgiften kom då första skadan på jättelänge, borträknat knät då.
I foten av alla ställen. Jag trodde att mina fötter var av det tåligare slaget eftersom jag går så mycket barfota som möjligt och aldrig ens varit speciellt trött i fötterna. Ultravasan? Nope. Heldag på Kolmårdens djurpark barfota? Inga problem.
Men icke. Jag har egentligen haft lite små skavanker i framförallt högerfoten sen veckan efter Vasan (inte direkt relaterat till loppet) men eftersom det försvunnit snabbt har jag inte tänkt så mycket på det.
Jag har sprungit nästan alla korta pass i mitt genidrag Standskor. Riktig barfotakänsla, minimal dämpning.
Och det blev helt enkelt för mycket för mina trampdynor. Efter nån kilometer i måndags började det kännas som att jag klev på häftstift varje gång foten gick i marken.
Följande två dagarna kändes foten helt utplattad, ingen fjädring alls.
Det blev bättre de efterföljande dagarna men nu känns det som att läkningen stannat av. Ogilla.
Köpte ett ilägg på Intersport nyss, får se om det ger något.
Så det är sparsamt med löpning nu.
Jag har testat lite löpband men det funkar inte. 22 minuters backintervaller härom dagen, sen började det göra ont. Som ett litet flåsigt plåster på såren fick jag iallafall ihop ett nytt rekord på min Polar-klocka; 196 BPM. Alltid något antar jag.
Jag hoppas jag läker fort nu när den friska höstluften är här. Morgonpass i skogen när det är fullt med syre och kring 10 grader. Det är nice. Längtar…
