ppvk och inov8sprinten

Yoie  

Jag hade fått avstå 2 bokade resor till Val disere och Dolomiterna skyrunning serien efter ett fall på knäskålen från en vertical tävling i Norge som jag slutade haltandes 2a i mål med knäet svullet. Träningen hade bestått av endast crosstrainer och överkropps styrka iform av chins och armhävningar. Allt som belastade främre lårmuskeln gjorde ont och även att gå gjorde ont. Jag hoppades in i det längsta på att starta AXA veckans alla lopp. Men eftersom knäet forfarande smärtade vid bel så avstod jag halvmaraton 1aug och prov sprang i istället upp halva skutan, varje steg nöp i knäet men det positiva var att smärtan inte blev värre och ingen svullnad alls. Nu var det ”game on” för att på Onsdagen köra det brutala peak performance vertical K 5km 1000hm upp på skutans topp i Åre.

Jag hade inte legat på latsidan dom här 5veckorna utan löpning utan istället varit fett fokuserad på att hålla kroppen i form så gått det gick, kände att benmusklerna krympte och krympte och det var svårt att få upp pulsen rejält på crosstrainern. (cykel gick inte, det gav mest smärta).

På Onsdagen var jag taggad till max jag kände kärlek när jag gled ner på byn i Åre där starten för loppet var, och att få tävla på hemmaplan är något riktigt mäktigt och speciellt.11828766_489108351257555_145741552156099228_n

starten gick, jag andades knappt kände mig som superman, kroppen kändes hel, ingen smärta ingen syra bara ett flow. Sen kom hugget krampen som från hell, fick sakta ner och slog frenetiskt på låret (VAKNA!!) stannade och stretcha mitt i skidbacken medan tjejerna sprang förbi mig. Jag reste mig sprang förbi dem igen på den smala, branta stigen och fortstatte med kramp upp till öronen i varje jävla muskel i båda benen!. Stanna igen för att stretcha… va höll på att hända… kramp? jag? nu? va? jag har aldrig haft kramp ever! Jag gav upp. kunde inte ens ta mig hem, fick åka 4hjuling som en stelgubbe… kramp efter knappt 100hm. Krampen höll i sig i 30h serriöst 30h… vad hände. jag har aldrig varit i bättre form. jag skulle vinna. jag skulle få tävla. jag skulle göra det mot alla odds. men inte denna gång heller.

 

Jag vart arg, ledsen, förtvivlad, inte för att jag fick bryta en tävling utan för att jag nu inte ens kunde springa och rensa hjärnan, knäet är ömt, benen är i kramp och jag har suttit hela juli på ett gym i ett regnit Åre när jag skulle haft världens bästa sommar i alperna och varit i mitt ess. det var the end då lixom. Jag slog sönder delar av min bil och mobilen kastade jag så långt jag kunde. Far åt helvete med allt, tänkte jag. Jävla Jävla skit fan.

 

Dagen därpå gick jag den långa promenaden genom berget till gymmet och tänkte att jag ska skita i dagens tävling, inov8sprinten, den jag vann förr året (Youtube inov8 sprint). krampen var fortfarande kvar och jag hade inte sovit en blund på hela natten då tankar och smärta häjdade mig.

Efter en hel del pepp från vänner så åkte jag till Trillevallen i sista sekunden. Fortfarande med kramp i båda benen… Ja viste någonstans att jag skulle bli glad av att komma till den miljön, träffa dom sköningarna som peppat mig och få lägga energin någonstans än till jobbiga tankar.

Årets upplaga av inov8 sprinten var betydligt tuffare i år. Fler snabba tjejer och lerig kort bana i Trillevallens skidbacke. Jag spelade Outkast på högsta volym i bilen o hade den där känslan av att…. jag skiter i allt, jag ska bara göra min grej o den som står ivägen kan skylla sig själv, känslan… fuckit.

Så jävla glad att vara där och få frusta och göra nått till 100%. jag sa till mig själv, Yoie det här är din grej, du har tränat, du har krigat, du vet vad du ska göra, så kör utan tvekan.

Jag är också glad över att folk verkar bry sig påriktigt att jag kom dit, låter som jag skulle tävla i VM men för mig skulle det kunnat vara så. jag hade sprungit 1gång på 5veckor och nu stod jag i sprint finalen efter 2 tuffa heat.

Tack som fan alla vänner på plats, ni är mitt guld! <3

//rastarunner

11813297_488933264608397_3457991980886678753_n

 

 

 

 Dela på Facebook