Många kan nog känna igen sig i att hur roligt det än är att träna, är det nyttigt och i bästa fall roligt att ibland komma upp ur gruvan och testa formen i en tävling. Ja, roligt och roligt, förresten? Men, för att citera Emil i Lönnebergas pappa: ”Grisar ska inte ha roligt! Di ska bli julskinka”. Hjärnan och minnet fungerar på ett lustigt sätt i det fallet. Precis före tävling och fram till minuterna före start är det inte roligt. Jag skulle snarare beskriva det som en stigande ångest. Bävan inför uppgiften och inför alla olika möjligheter att misslyckas som finns. Även om risken att bli julskinka inte tillhör dem. De två senaste tisdagarna har jag utsatt mig för denna skärseld på Stadion.
Inför den första tävlingen, Friidrottskväll på Stadion, kände jag att tävlingssäsongen blivit lite rumphuggen efter försommarens alla inställda lopp pga min överansträngda vänstra hamstring. Hade inte planerat att tävla, men behövde ett formbesked, så jag anmälde mig. Vid uppropet fick jag en första cortisol-shot när jag insåg att jag blivit seedad i a-heatet, d v s med de snabba grabbarna i 20-årsåldern, dem som sonen normalt brukar tampas med. Vädret var regnigt och rätt blåsigt, men det bekymrade mig mindre, eftersom jag var säker på att alla andra skulle vara framför och ta luft. Sistaplatsen var liksom vikt för mig.
Mina yngre medtävlare är oftast klart snabbare i accelerationen, så vid startskottet var det full gas som gällde för att överhuvudtaget ha chans att få rygg under någon del av loppet. Passerade 400 på strax under 59 sek, med några meter fram till näst siste man. Men jag närmade mig och vid 500 var jag ifatt! Vågade dock inte gå om, utan låg kvar. Det var nog dagens misstag. Förmodligen vek jag ner mig redan före start genom att just utgå från att jag skulle bli sist. Man vet aldrig på förhand hur ett lopp kommer att utveckla sig och det gäller att ta tillfället i akt när man känner sig stark. Nåja, kanske hade jag kommit sist ändå, för trots att jag bet mig fast och jobbade hårt på upploppet, lyckades jag inte komma förbi. Det blev en bra tid i mål i alla fall: 2.02,71. Inte pers, men faktiskt svenskt rekord i M50-klassen. Det gamla hade stått sig sedan 1984, så det kändes hedrande att få slå det. En bra inledning på tävlingssäsongen för de korta banloppen.
Foto: Carl Wistedt
I veckans lopp tillhörde jag för ovanlighetens skull de yngre i skaran av löpare. Det berodde på att det var 1000 meter för veteraner. Kände mig i bra form, om än inte 100%. Men mot bakgrund av föregående veckas lopp borde jag ha en bra chans att gå under 2.40 och kanske närma mig mitt pers, 2.38,87. Rygg hade jag inte räknat med och fick det inte heller. Stack direkt och var loss efter 200 meter på cirka 30,5. So far, so good. Hade ingen klocka på nästa varv, men det gick tydligen för långsamt, för vid 600 meter hade jag 1.36, enligt speaker-Lorenzo, vilket var klart sämre än förväntat. Jag hade trott på cirka 1.33. Men det var bara att bita ihop och försöka göra sista 400 på 64 sek. Det visade sig lite för tufft. Trots att jag spurtade hårt sista biten blev det 2.40,69 och missade därmed också Bill Kroons gällande M50-rekord med försmädliga 0,22 sekunder. Man kan inte lyckas jämt. Bill, som också sprang loppet, var däremot nöjd och glad för att få behålla sitt rekord och dessutom sätta nytt i M55-klassen genom att krossa det gamla med 7 sekunder till 2.52,65! Imponerande!!
När är det roligt med tävling då? Ja, förutom strax efter start, så brukar det inte dröja många minuter efter målgång förrän man börjar tänka: ”ja, men det här var väl inte så farligt”, vidare till ”varför ansträngde jag mig inte bara lite till?” och slutligen ”nästa gång, då…”. Och så börjar man leta upp nästa tävlingstillfälle i kalendern, då man åter igen ska få njuta i fulla drag av stresshormoner, plågsamma laktatnivåer, stumma ben, svett, hamrande puls och hopsnörd luftstrupe. Vi löpare är allt ett knepigt släkte! Men vem har sagt att det jämt ska vara roligt?
