Som jag har sprungit de senaste två veckorna. Mer än jag någonsin har sprungit. 250 kilometer plus 230 kilometer och kroppen har inte protesterat. Ett litet aber har dock skoskavet från hell varit. Jag drog på mig det för tre veckor sedan av någon anledning jag inte kan förklara. Jag använder ju alltid samma typ av skor och märke. Så jag skyller inte detta på mina favoritskor Salming Speed utan på slumpen. Dålig slump att få ett hål i hälen i tre veckor. Men det är bara att bita ihop, efter några minuter känns inte det som först gör att man bara vill skrika. Men vad är lite skoskav mot att plåga sig i ett ansenligt tempo på 100 km. Detta har dock resulterat att de flesta av mina mil har fått nötas i Salming Xplore, en freerunsko, där hälen är mjuk. Inget jag tror ska rekommenderas, men mina fötter och kropp är tåliga.
Men nu tänkte jag inte att detta blogginlägg skulle upptas av mina mil och ett tråkigt skoskav, det är ju rätt trist att läsa om, utan det ska handla om när andra sprang och cyklade.
I lördags hände någonting för första gången i världen. VikboVarvet gick av stapeln. Men vi skruvar tillbaka klockan lite. Fröet till detta lopp såddes för lite mer än ett år sedan, då jag träffade Elmina Saksi på prispallen i Kanalrundan i Söderköping. Hon hade spöat mig på 5 km men verkade vara en himla trevlig tjej ändå. Vi snicksnackade lite och bestämde att träna ett pass ihop. Detta resulterade i att vi började med en stående löparrunda varje onsdag klockan 06:00 då vi möts i korsningen Albrektsvägen och Gamla Övägen. För oss båda 10 min hemifrån. Under dessa ca 90 minuter långa löprundor har vi pratat om allt mellan himmel och jord och jag ser verkligen fram emot våra pass. Elmina har blivit en snabbare löpare under detta år och det är roligt att följa hennes utveckling. Jag har också blivit en snabbare löpare sen vi sågs. Men mellan oss finns det ingen konkurrens. Vi gläds åt varandras framgångar och peppar varandra. Under något av våra första pass tillsammans berättade Elmina om en dröm och en idé hon haft länge. Att anordna ett lopp. Att anordna ett lopp där man springer mellan lokalproducerande gårdar där dessa fungerar som tävlingens energistationer. Lite som Médoc marathon i Frankrike, fast utan vin. Jag som visste att det var väldigt mycket jobb att fixa ett lopp, i synnerhet på två personer, var först lite skeptisk. Fast när jag hade fått fundera lite insåg jag också att detta måste vi genomföra. Idén var alldeles för bra för att låta vara. Det skulle bli mycket jobb men vi beslutade oss för att köra. Jag hade fel. Det var oändligt mycket mer jobb än jag hade kunnat tro.
Våra onsdagspass kom att bli våra affärsmöten där vi stämde av med varandra hur långt vi hade kommit med de olika trådarna vi jobbade med. Trycka upp flyers. Kontakta gårdar. Engagera funktionärer. Planera bansträckningen. Söka tillstånd. Söka sanktion. Fundera över tidtagning. Planera tävlingsdagen. Logistik ut till energistationerna. Tillverka skyltar. Marknadsföra. Marknadsföra. Ytterligare marknadsföra. Sköta anmälningar. Göra startlistor. Skriva tävlings-PM. Vissa dagar kändes det som att allt jobb knappast kunde vara värt resultatet. Det tog så sjukt mycket tid. Men vi kämpade på. Man kan planera mycket innan. Men inte allt. Vissa saker måste göras på tävlingsdagen. I början av tävlingsveckan med alla förberedelser där det hela tiden dök upp nya saker att fixa ville jag bara att det skulle bli dagen efter loppet. Så att det var över. Vi behövde ju tänka på allt. Hade vi glömt något skulle ingen annan ha fixat det. Men samtidigt såg jag fram emot lördagen även om jag var nervös. Och plötsligt var den där. Tävlingsdagen.
Kvart i fyra på morgonen ringde klockan och jag cyklade genom stan hem till Elmina. Dagen innan hade vi snitslat banan och nu skulle vi sätta upp skyltar. Skyltar för att få trafiken att sakta ned och skyltar så att deltagarna skulle springa rätt. Vårt bankande med släggan väckte säkert många semesterfirare med sovmorgon men utanför en husvagn på en skogsväg satt en dam vid halv sju och drack kaffe. Hon såg rätt förvånad ut när vi klev ur bilen, bankade ned en skylt och berättade att det skulle gå ett lopp där. Sedan byggde vi start och målområdet tillsammans med Bosse och Mats på ICA i Östra Husby. De har hjälpt oss väldigt mycket under resans gång och det är härligt vilken samverkan det är ute på Vikbolandet. Sedan packade vi in det sista i Elminas lillasysters EPA-traktor som skulle köras ut till energistationer och gårdar. Vid halv tio hade vi installerat ett sekretariat och deltagarna började strömma in.
En sommar som denna hade vi förlovats med osannolikt bra väder och flera ville efteranmäla sig, både till cykling, löpning och barnlopp. Vid halv elva var barnen först på tur ut i världens första VikboVarv. 25 taggade kids skulle springa 700 meter för att få medalj och glass. Sofia Skuthälla var snabbast i mål och yngst var en treåring att korsa mållinjen.
Klockan tolv gav sig 20 stycken löpare iväg på ett ultralopp, för allt som är längre än en mara är ett ultra, och banan mätte 42,8 km. En timme senare var det dags för cyklisterna, 60 stycken med blandade ambitioner. Vissa skulle köra intervaller mellan energistationerna och andra chilla runt med cykelkorg och shoppa delikatesser på gårdarna. Men alla var laddade och det var spännande att släppa iväg alla efter lite instruktioner om säkerhet och hur man skulle hitta. Sedan blev det plötsligt lugnt. Vi var nästan ensamma kvar och satte oss och åt lunch i solen. Allt hade gått så bra och vi kunde slappnade av lite. Förutom när telefonen ringde. Hade något hänt längs banan. Men nej, en kille hade dock åkt fel och fortsatt en extra mil till Söderköping. Men han var vid gott mod och tyckte det var kul, för då kom han förbi Mem där han hade gift sig för 18 år sedan. Ett annat samtal kom från en av funktionärerna som skojade och sa att det kom en ryttare med nummerlapp. Kanske en annorlunda klass att införa nästa år.
Vid halv tre gjorde vi oss beredda. Vem skulle korsa mållinjen först. En löpare eller en cyklist. Det blev Pia Bork som glad och mätt kom tillbaka först efter en 1h och 46min. Efter 3h och 3 min hade vi Daniel Henriksson som första löpare över mållinjen på en riktigt bra tid i tävlingsklassen. Sedan strömmade löpare och cyklister in om vartannat och första tjej blev Anneli Petersson som sprang sitt livs första mara på 3h och 41 min.
Det var så fantastsikt roligt att få tillbaka deltagarna i mål. Glada, Nöjda. Mätta. Ja de var mätta för det hade funnits mycket gott att äta på gårdarna och energistationerna. De berömde funktionärer. Den vackra bansträckningen. Upplägget. Hela arrangemanget. Vi blev helt rörda. Att folk blev så glada över att få vara med i vårt lopp. Det som vi hade planerat för i över ett år. Istället för medalj fick alla en flaska rapsolja i ett band från Sänkdalens gård och sedan slog de sig ned i gräset och åt picknick från ICA tillsammans. Vi kunde slappna av och glädjas tillsammans med alla. Vilken dag. Vilken upplevelse. Vi var så glada och nöjda. Sedan kom funktionärerna som skött de kritiska punkterna där Arkösundsvägen skulle korsas samt elbilen från Apptek som hade tagit kön och krupit fram bakom de sista deltagarna. De var också glada. Alla var glada. När vi var ensamma kvar var vi rätt trötta och en tomhetskänsla infann sig. Det vi hade planerat för så länge var över. Vi plockade ihop området och gav oss ut för att ta ned de sista skyltarna och åkte sedan till Tjalvegården för att lämna tillbaka saker vi hade lånat. I bilen konstaterade vi att allt detta jobb hade varit värt det. Kom på os själva med att börja prata om förbättringar inför nästa år. För det blir ett nästa år. Då kommer vi tillbaka, dock under ett annat namn då Göteborgsvarvet inte gillar vårt val av namn. Då hoppas vi att ännu fler kommer ut till Vikbolandet och får vara med om denna unika upplevelse.
Efter en sådan här dag skulle man kunna tro att man åker hem och sover. Men ni känner ju mig. Så blev det inte. Jag gick ned en sväng till Munken in the Park, festivalen nere på stan, gick upp tidigt på morgonen för ett långpass och satte mig sedan på tåget till Arlanda. I natt landade jag i Rumänien och de närmsta dagarna är ett oskrivet blad. Jag ska ladda inför SM 100 km. På mitt sätt. Skoskavet är kvar men med mig har jag känslan från i lördags. Keep you posted.
Klicka här för bilder och resultat.
Stort tack till:
Kuddby Power
ICA Supermarket Östra Husby
Sänkdalens gård
Valla gårdsmejeri
Visätter kalkon
Vånga strutsgård
Ormsätter Honung
Apptek
Gutzy
Juice+
Huldas café
Café Ro
Hageby gård
Tåby hembygdsförening
Björkekinds hembygdsförening
Finbageriet Kamraterna
Salming Running
Helhetshälsan
Jojje – Den meningssökande löparen
Lasse i kvarnen
Övriga funktionärer
