Träning, kost och vila. Det var hörnstenarna i den idrottsfysiologi jag skedmatades med under ungdomen. Träning, kost och vila. Som en slags tallriksmodell för idrottslig framgång.
Precis som tallriksmodellen har kanske mantrat om träning, kost och vila uppdaterats eller i alla fall justerats sen dess – dvs nittonhundranittinånting – men jag killgissar att grunden är ungefär densamma nu; Vill man bli bra behöver det finnas av alla delar utmattning, energipåfyllning och återhämtning på tallriken. Men av någon anledning, kanske just det där med nittonhundranånting, har jag emellanåt förbaskat svårt att komma ihåg det receptet.
Jag har tidigare nämnt hur viktigt mätandet och jämförandet är för min – och många andras – löparmotivation och tack vare appar som Strava och Runkeeper så är det fruktansvärt lätt att göra just det nuförtiden. Det som tidigare begränsades till resultatrader i lokaltidningen, egen tidtagning och återberättande likt historier om stora fiskar kan resultat från varenda löpt meter nu skickas ut för beskådan till hela världen, eller i alla fall ens egna flöde, innan eftersvetten ens brutit ut. Och så mycket man kan beskåda och jämföra! Kilometertempo, distans, höjdmeter, puls och gud(run) vet vad. Alltid finns det något man kan snegla avundsjukt på, alternativt hitta en seger i. Jahaja. Snabbare än jag var igår men högre puls. Till exempel. Inte för att jag skulle… Eller just ja, det var precis det här texten skulle handla om.
Jag har en liiiten känning i det knä som spolierade mitt förra löparår för mig. Och eftersom jag sen tidigare yttrat att mitt mål inte är toppform sommaren 2020 utan snarare kontinuerlig träning utan skadeuppehåll och eventuell toppform 2021, så har jag bestämt mig för att avstå alla pass i en vecka och istället ägna mig åt vila och stretching. Flera gånger. Alltså inte att jag ska vila flera gånger utan jag har bestämt mig flera gånger. Men sen ser jag i flödet på Strava hur sommarvärmen verkar ha fått varenda kotte att pumpa mil som om de missade andemeningen i när LG Skoog sa i Spring Snyggt-podden att vilken idiot som helst kan springa tjugo mil i veckan. Och jag ser hur klubbkamraterna som jag ska tävla med/mot i augusti hittar höjdmeter i stadsmiljö som om de befann sig på Kebnekaise. Och just idag har väl knät ändå inte känts av? Jag kanske tar ett litet pass ändå. På sju-åtta eller kanske sjutton kilometer. Nä, inte i något vidare tempo. Men den här backen är ju ett segment i appen, det vore ju kul att maxa bara den och sen är det ju ändå mest utför hem, så då kan jag ju lika gärna…
Det är kul och otroligt motiverande att se alla löparkamraters pass, att sätta vecko- och månadsmål och anta olika utmaningar. Min löpning skulle inte vara detsamma utan dessa appar, tekniska hjälpmedel och löparsociala plattformar. Men just nu behöver jag äta även av den tråkiga sidan av tallriken. I alla fall i en vecka. Några dagar. Minst 2-3.