I höjd med Stadshuset kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Bakom solglasögonen sprutade min uppgivenhet och besvikelse över en kropp som inte längre samarbetar med mig.
Löpningen har ju varit en del av min identitet. Jag har utövat den flera gånger i veckan och kroppen har oftast samarbetat. Det har hittills mest varit en fråga om vilken fart jag har i kroppen för dagen, nu handlar det istället om hur långt jag ska lyckas ta mig innan jag blir akut kissnödig igen. Anledningen? Jag har en bulle i ugnen. En bulle som växer och växer för varje dag och visst är det spännande i sig, men också svårt att hantera för någon som de senaste åren haft löpningen som främsta träningsform.
Det är tabu att prata om att man inte stortrivs med att vara gravid. Vi som känner att vi helst vill ha den här tiden av illamående, huvudvärk, svullenhet och järnbrist överstökad så vi kan börja lära känna bebisen, ta ut den på babyjoggerturer och så vidare får ofta höra att vi borde njuta av överhuvudtaget kunna bli gravida. När jag började prata mer öppet om hur jag kände inför den växande magen fick jag blandade reaktioner. Mestadels positiva, framför allt från andra gravida och nyblivna föräldrar som tyckte det var skönt att någon äntligen vågade ta tag i det här ämnet. Men många reagerade negativt och ifrågasatte varför jag ens valde att behålla barnet när jag nu vantrivdes med graviditeten.
Här vill jag poängtera en sak. Att uttrycka negativa känslor över att vara gravid har inget som helst att göra med att barnet är oönskat. Tvärtom. Men det är viktigt att kunna prata öppet om det här istället för att trycka undan tankarna, då kommer de garanterat att poppa upp längre fram. Kanske i en ännu mer svårhanterlig form som förlossningsdepression. Det jag sörjer just nu är att jag inte kan träna på som jag brukar, för jag vet ju hur mycket positivt träningen för med sig. Jag blir gladare, piggare och roligare att umgås med. En hormonell surtant är ingen hit att hänga med i längden, det kan jag garantera.
Fick jag välja skulle jag gladeligen lämna över den här bullen till pojkvännen, så att jag kunde fortsätta som vanligt med min träning. Köra skiten ur mig på intervallerna över Västerbron, pressa ut det sista under långpasset och bara känna ett skönt flow runt Kungsholmen. Kontrollfreaket i mig får just nu en väldigt hård reality check. Det är inte särskilt roligt men säkert bra på något vis. Är övertygad om att många känner igen sig i det jag beskriver och hoppas att ämnet blir mindre tabubelagt i framtiden.
Men åter till löpturen. Just den gången fick jag kapitulera och promenera hem. Toaletten på Preem Norr Mälarstrand var till råga på allt ur funktion, så jag fick verkligen pannbenspromenera. Men igår hände något. Jag gav mig ut för att jogga lite och i vanlig ordning kom första kissnödigheten efter tre kilometer. Jag blev förbannad, men istället för att fokusera på blåsan valde jag att tänka mer på löptekniken. Blicken framåt, höga höfter, hög stegfrekvens, sänk axlarna och tyngden på fram- och mellanfoten. Nynnade med i Swedish House Mafia-låten i hörlurarna och bestämde mig för att idag skulle skallen vinna över blåsan.
Och vet ni vad? Det fungerade! Orkade till och med få till en liten fartökning över backen i höjd med Thorildsplan. För några minuter kände jag mig som ”Petra-före-graviditeten”. Det var en förbaskat skön känsla som jag hoppas få uppleva snart igen.
[…] Vad som driver oss är olika från person till person. Vissa jagar rekord, andra springer för att må bra men vad man än använder som motivationsfaktor kan man alltid behöva lite hjälp på vägen. Inte minst när man möts av motgångar. […]