Det är äntligen dags för höstens stora löpäventyr, Lycian way ultra maraton. Ett lopp på 25 mil genom ett av medelhavets vackraste landskap. Höga berg som störtar rakt ner i havet. Utmaningen är i första hand inte avståndet eller de 8 294 höjdmetrarna utan faktumet att loppet är utspritt över 6 dagar. Det blir ungefär en maraton om dagen på bergstigar. Hur ska jag få kroppen att återhämta sig?
Mina sökningar i litteratur och på nätet ger inga bra svar eller beskrivningar på träningsmetod. Jag fann att två saker, 1. kroppen bryts ner snabbare om den inte får vila och 2. Jag är inte ensam om att springa ett maraton om dagen.
Att springa 25,7 mil är tufft nog men att hela tiden stanna och efter några timmars vila springa en maraton till! Kan det vara skadligt för kroppen? Bryts den ned av att aldrig få återhämta sig. Något bra svar på frågan har jag inte hittat men den danske forskaren Jens Bangsbo har delvis studerat frågan. Forskning visar bland annat att det är mycket bättre att springa två pass på samma dag emellanåt för att ge kroppen chansen att vila helt andra dagar alternativt kan du variera passets karaktär. Samtidigt finns ju Marathonmunkarna från Mount Hiei i Japan som går eller springer ett maraton om dagen i 1000 dagar (ibland hela 84km per dag) eller Self-Transcendence 3100 Mile Race, där löparna springer 5 649 varv runt ett kvarter i Queens i New York på 52 dagar. Det blir knappt 5000km eller i snitt över 9 mil om dagen. Jag har inte hittat några rapporter om att Heikumunkarna, som springer i sandaler, haft några större fysiska problem att återhämta sig varje dag. Däremot verkar det fresta på psyket desto mer och flera av dem har begått harakiri under sin utmaning. Som vanligt blir det att testa sig fram, låta bondförnuftet styra och samtidigt hålla sig långt bort från vassa föremål.
Min lösning för att klara av uppgiften med minimal påfrestning på kroppen är inte att träna volym och långa distanser utan just återhämtning. I augusti sprang jag därför en mil om dagen i en vecka. På tredje, fjärde dagen var jag märkbart tröttare än vanligt, sedan vände det och jag kände mig starkare för varje dag resten av veckan. I början på september gjorde jag om övningen fast denna gång sprang jag en halvmara om dagen i en vecka. Kroppen svarade precis på samma sätt. Nu återstår och se om samma sak händer när jag springer en maraton om dagen. En distans jag inte sprungit sedan Stockholm maraton i slutet på maj.
”Följ din instinkt så brukar det gå din väg”
