Upp och hoppa

Emil H  

Jag vet inte hur många blogginlägg jag startat och valt att kasta sedan Jättelångt. Jag har försökt gå mot ”gör om, bit ihop, nya tag och full fart framåt” men de har gång på gång utvecklats mot precis det motsatta. Jag har varje gång fastnat i ett närmst självföraktande inlägg där min orättvisa oduglighet som långdistanslöpare hamnat i fokus och mina chanser att gå i mål på Ultravasan nedgraderats till närmast noll.

Det har gjort ont varje gång att det ligger så nära till hands att såga mig själv men det har varit ofrånkomligt. Att jag inte kom i mål är så mycket mer än att jag fick kasta in handdukar halvvägs. Jag hade investerat en ganska stor del av min identitet i det loppet; Jag trodde verkligen jag är en sådan som kan springa långt. Jättelångt. Men icke.

Någonstans i mitt tvivel har jag försökt hitta ett sätt att komma förbi problemet. Inte runt, förbi. Eller genom. Jag har backat tillbaks till att träna när det gick som bäst, i vintras. Jag springer ofta och långsamt. Gör vilsna besök på gymmet ibland. Åter igen tror jag att jag vet vad problemet beror på, för miljonte gången. Och ponera att jag har rätt, jag måste kunna omsätta det i praktiken också. Svårt.

 

Eftersom jag är långt ifrån mentalt taggad att springa tuffa lopp har jag valt att avstå Kolmårdsmaran i år. Förra året var jag skadad, kanske nästa år? Loppet är nästan lika fint som det är tufft och jag behöver vara på en bättre plats mentalt för att vilja gå in i över fyra timmars hård terränglöpning. Men stort lycka till, ni som ska springa.

Istället för att springa kolmårdsmaran kommer jag vika lördagen åt ett eget långpass. Jag ska se hur långt det håller, utan någon som helst fart-tvång. Och eftersom jag inte vill gå hem med ett ömt knä kommer jag springa i 8:or där jag kommer springa förbi mitt hus ungefär varje mil för att simulera vätskestationerna på Ultravasan.

 

Juni svischade just förbi och med uppladdningsvilan inför Jättelångt landade jag på ca 34 mil under juni. Jag klev veckan efter loppet över 200 löpta mil i år också och hade innan juli började fler löpta mil än hela förra 2018, som slutade på omkring 205. Så visst har det gått framåt. Det är bara svårt att fokusera på det positiva ibland.

Mitt nästa lopp, och sista innan Ultravasan, blir ett sprint-Swimrunlopp: Sörmlandskustens swimrun på Jogersö i Oxelösund 16/7. 8-9 km varav kanske 1000-1200 meter simning, fördelat på 6 simningar. Min målsättning på det loppet kommer vara att enbart ha kul och bli trött. Jag har knappt simmat sista året så någon tätplacering har jag svårt att tro på men det blir nog kul ändå.

Vad gäller löpningen hade jag ”knappt” sprungit om jag plockat in 3-4 mil på en vecka men vad gäller simning är det verkligen knappt gjort, jag tror inte att jag simmat ihop en mil totalt sedan förra sommaren.

Jag var på Jogersö igår och sprang den snitslade banan. Hade tänkt springa de tre varven som gäller på tävling men fördelade på ett uppvärmning, ett i nära tävlingsfart och ett nedvarvning. Vädergudarna hade tyvärr andra planer: Efter första varvet började det blixtra och åska så det var bara att kliva av. Jag hade såklart kunnat springa på land men luften gick ur mig när mitt planerade pass sprack. Det gjorde inte så mycket egentligen, det var bara skönt att komma ut.

Man är väl aldrig så snygg som i rosa badmössa?

Närmsta veckorna kommer träningen se ut som följande: Lugna distanspass på land blandade med fartlekspass i swimrun-katergorin, kanske gör jag studiebesök bland de fria vikterna på gymmet också.

Mot nya äventyr!

 Dela på Facebook