Trosa stadslopp yahrååå

Yoie  

Trosaloppet

För 2veckor sen sprang jag mitt första löppass på över 2 månader. Parkrun i Linköping 5 km Stig och elljusspår. Snittade 3:34fart. Kände mig inte jätte skön i benen, hade kört mycket crossfit De senaste månaderna och benen kändes tunga o osmidiga.

Hade ingen tanke på att jag skulle kunna springa snabbt på ett tag…, utan var mest glad att jag ens kunde springa ett löplopp igen.

Sprang efter det bara vertikala pass på löpband, alltså jag ställer bandet på mellan 12-15% lutning och springer i mellan 6-5min/km i olika långa intervaller.

Jag har en kronisk skada i knäet som gör att om jag springer för mycket så får jag bakslag och väldigt ont i knäet och det tar väldigt mycket energi att ha ont så jag vill undvika smärta, även om jag är van vid den.

Jag har haft den här skadan i flera år men i höstas fick jag svaret från läkaren efter undersökning och det är också mitt svar till varför jag bytt från maraton till ocr och vertikal löpning de senaste 7 åren. Men jag har också kunnat springa platt, bara jag inte springer för mycket och jag tar hand om mitt kropp innan och efter (vilket jag sällan har gjort de senaste åren)

I måndags såg jag att trosa loppet skulle gå och jag bestämde mig för att springa. Jag har inte längre några som helst krav på att det ska gå speciellt snabbt eftersom jag knappt sprungit bara tävlat/tränat i crossfit de senaste månaderna.

Men jag har tränar fruktansvärt hårt även om jag inte springer.

RaceDagen 

Mötte upp Mikael Sahlberg (min syrras pojkvän som springer en del 😉) och vi anmälde oss på plats. 

Mina förhoppningar var att komma 6:e plats kanske och snitta runt 3:35fart/km.

Det är ofta ett starkt startfält på trosa loppet och även i år.

Knäet krånglade lite innan start men ofta så släpper det med adrenalinet på tävlingen och jag var förberedd att få rejält med stryk idag och kanske tom ont som fan i knäet. Micke var as glad och det smittade av sig, skönt o hänga med någon innan start som tror på ens prestation och som har en avslappnad inställning. Tror vi är rätt lika där, även om jag ofta har noll koll på någonting och micke vet typ allt om alla löpare. 

Värmer upp o hejar på stjärnan och löparvännen Charlotta Fougberg. Inte tävlat bredvid henne på säkert 10år och det kändes fett att få starta med henne! 

Innan start var vi kanske ett 30tal löpare i startgrupp 1 elit och  jag tänkte att jag kanske inte platsade här längre och borde ställa mig i startgrupp 2elit. Men stod kvar o tänkte att 6:a borde jag ju komma och då kan jag stå här.

Starten gick och jag tänkte bara, 3:35 fart nu Yoie. La mig längst bak i tjejklungan och gled-med men fick nästan bromsa steget för att inte gå ikapp. Charlotta och Fanny var redan långt framme. 

Johanna Eriksson drog iväg en bit från klungan och jag efter men så stannade jag och ångrade mig och väntade in Johanna salminen och en annan tjej men så fort jag började springa med dom så ångrade jag mig och spurtade upp till Johanna Eriksson igen och gled bakom henne och några killar en bit.

Min faster var där och tittade ❤️och vid 3km stod hon vid en lång backe och hejade  ”kom igen Yoie nu tar du dom i backen” och utan att lägga nån extra energi så gled jag förbi Johanna uppför backen och kände mig super stark. High-five med många i publiken, log och njöt av varje sekund i loppet.

Sen började ett backigare parti och jag kände mig pigg. När det var 2km kvar och jag snittat runt 3:25 fart och fortfarande kände mig fräsch så kom ännu fler små backar och jag kom nu förbi Fanny som låg 2:a. Jag kände mig stark och lite rädd nu när jag kunde komma 2:a på en super bra tid. Må kroppen hålla! 

Sista km var min snabbaste och jag skuttade in i mål och kroppen skrek av glädje, hopp och längtan. Jag har väntat på den här dagen i 10 år och äntligen fick jag visa min styrka och alla miljoner timmar i gymmet, äntligen fick jag springa snabbt igen, snabbare än jag någonsin tidigare gjort. Och knäet kändes as bra! 

Nu ska jag fortsätta ta en sak i taget och inte sätta upp för höga mål. Livet  är inte en prestation, det är kärlek, hopp, längtan och att inte ge upp, det är att ha folk som tror på dig och som ställer upp oavsett status. 

Jag älskar att springa och mitt alias Rastarunner har hjälpt mig att göra min grej och alltid vara positiv och se möjligheter mot alla odds. 

Tack 

 Dela på Facebook