Vem älskar löpare?

Gunnar Durén  

I det senaste avsnittet av Löparsnack, med tränarna Lorenzo Nesi (Studenterna och landslagets långdistansare), Per Synnerman (Huddinge AIS) och Kent Claesson (Spårvägen), diskuterades det aktuella läget för svensk elitlöpning. Som deltagarna samfällt kunde konstatera var det i mångt och mycket bättre förr. Elitlöpningen lider av akut resursbrist och vilar till stor del på ideellt arbete av några envisa eldsjälar runt om i Sverige. Den absoluta löpareliten är ungefär likvärdig, men toppbredden är betydligt sämre nu än i glansens dagar för drygt 30 år sedan. Det finns ett antal lovande löpare i 90-talistgenerationen, men rekryteringsbasen är smalare nu än förr, av flera skäl. Dels är fritidsintressena hos de unga nu andra än de var då, dels är den allmänna aktivitetsnivån betydligt lägre. Stillasittandet samt inte minst föräldrars skjutsande till olika fritidssyssel­sättningar har gjort att barn och ungdomar idag har sämre förutsättningar än tidigare att klara av den träning som krävs för att bli en bra löpare. Barnen är varken mentalt eller fysiskt förberedda, vilket leder till frivilliga och ofrivilliga (skador) avhopp under uppväxten och uttunnade startfält och bristande konkurrens i SM bland dem som ändå kämpar på upp i senioråldern.

Spårvägen20manna

Spårvägens tjugomannalag anno 1981

I nostalgiskt skimmer framstår den tavla över Spårvägens segrarlag i någon av det tidiga 80-talets Dagbladsstafetter för tjugomannalag(!) som sitter på väggen inne i Spårvägens klubblokal. Inför dessa stafetter hölls, enligt min tränare Johan Engholm, t o m tuffa uttagningstävlingar, bl a nere vid Djurgårdskanalen, dit vi styrde senaste helgens gemensamma träningspass. Denna lördagförmiddag var det färre än vanligt på plats, dock inte beroende på ointresse eller avhopp, utan på att ett gäng spårvägare skulle tävla i Ältasjön runt och några andra var på träningsläger i Flagstaff.

I Spårvägens omklädningsrum är jag något av en udda fågel. Dels som hässelbyare, dels som veteran. Första gången jag var med höjdes det diskret ett par ögonbryn, när jag som 51-åring svidade om bland 90-talisterna. De är ju vana vid Kent, Patrik och Bamse och de andra tränarnas närvaro, men det har kanske inte hört till vanligheterna med medelålders män bland deltagarna. Fast lördagsträningarna har när jag varit med haft en ganska brokig skara löpare med spårvägare, turebergare, hässelbyare och lidingöare, män och kvinnor, pojkar och flickor, stockholmare och utsocknes, så att kasta in ett par gubbar till stör inte helheten direkt. Ungefär som de gamla trådslitna halmtomtarna man hänger in i granen varje jul. Omklädningsrums­snacket är sig ganska likt. Lite prat om vädret (alltid dåligt), formen (ständigt kass) och diverse skador och skavanker (alltid har man någon) plus skämtsamma tråkningar om nyligen eller för länge sedan genomförda tävlingar. Givetvis diskuterar vi SOKs bristande fotfäste i verkligheten med de omotiverat åtskruvade kvalgränserna, som effektivt hindrar varje rimlig dröm om OS-deltagande för svenska löpare.

Eftersom jag är AIK:are gillar jag normalt sett inte alls Djurgården, men att springa på den känns däremot bra, ur flera perspektiv. Att i löparsällskap jogga ut till Djurgårdskanalen via grusgångarna i Valhallavägens mitt, Gärdet och Sjöhistoriska museet är i alla händelser en behaglig upplevelse och en bra uppladdning. Väl framme vid Djurgårdsbrunnsbron uppstår en utspridning av gruppen och spontana intervallförberedelser i form av löpskolning, stegringslopp, dynamisk stretching och blåstömning i en och annan buske. Så småningom sjunker volymen av uppsluppna skratt, stämningen tätnar och gruppen samlar sig. Dags för tvåtusingar med två minuters vila. Tvåtusingen startar i höjd med första stolpen vid brofästet och löper längs med Prins Carls väg bort till Lilla Sjötullsbron, där man springer över och vänder tillbaka på Prins Bertils väg. Varvet fullbordas över Djurgårdsbrunnsbron och tvåtusingen avslutas jämte den första parkbänken efter bron.

Alla startar gemensamt, men sedan blir det förstås en utspridning och ibland vissa omgrupperingar. För dagen är det som sagt mest yngre fartfantomer på plats, vilket innebär att jag får släppa närmaste rygg efter cirka 500 meter. Vid det laget har jag inte heller någon i min rygg, så det blir till att bita ihop och hålla nere avståndsökningen efter bästa förmåga. Om något brukar faktiskt avståndet till närmast framförvarande faktiskt sluta öka så småningom, möjligen ett utslag av en hygglig motor efter cirka 10 års träning. Några av löparna i gruppen har sannolikt inte hunnit med att uppleva det ännu. Vi lite äldre löpare kanske inte kan vara den där peppande, vindklyvande ryggen. Däremot kan vi vara en blåslampa i häcken, när syrahalten ökar i musklerna och latmasken viskar i öronen att det börjar bli jobbigt.

Stämningen är sammanbitet positiv mellan intervallerna. Man spottar slem och flåsar framåtböjd efter målgång, men orkar ändå med några stärkande och uppmuntrande tillrop när de andra ger sig iväg. De svarar med tummen upp!

Jag och Johan nöjer oss med 3 x 2000m @ 3:25. Sedan kör jag på egen hand 3 + 2 + 1 minut med en minuts ståvila på slutet för att få lite bra löpkänsla med något högre fart i benen som avslutning. En bra avslutning på ett bra pass! Därefter gemensam nerjogg tillbaka till lokalen.

Vad blir nu sensmoralen av detta? Ja, löpar-Sverige är litet, ungefär så litet som det känns i en av de där youtube-filmerna som zoomar ut från den lilla, lilla människan, i den lilla lilla staden, i det lilla lilla landet, på den lilla lilla planeten, i det lilla, lilla solsystemet, i det lilla lilla galaxen

Kanske är vi inte fler i löpar-Sverige än att vi måste samlas lite mer, så att vi syns, om inte annat så för varandra. Fler träningar ihop, över klubb-, köns- och åldersgränser. Fler föräldrar som tränar tillsammans med sina barn, istället för att stå vid sidan av och titta på. Fler sponsorer som visar att elit- och motionsidrott hänger ihop. Fler löpare som bänkar sig på läktaren och applåderar varandras/andras framfart på banorna, på Stadion, i Globen, på Enskede IP och Heden. Fler löpare som skriver om och skildrar svensk löpning och fler som lägger några kronor på att läsa om det. Fler mästerskap som terräng-SM och SM-milen där flertalet åldersgrupper utkämpar sina mästerskap vid samma tillfälle.

Svaret på frågan ”Vem älskar löpare?” kanske är ”vi andra löpare”. Till att börja med. Om inte vi gör det, vem ska då göra det?

 Dela på Facebook