De senaste 2-3veckorna har jag verkligen känt mig pissigt trött och trotts flera dagar i soffan var och varannan dag är det som att kroppen aldrig ville återhämta sig. Mitt i detta skulle jag göra V2O test + massa labbtester i vintersportcentrum inne i Östersund, bla där jag fick springa med en 3D dräkt i en terrängbana ute i skidbackarna och skogen på 7km. Där kunde de analysera varje steg o rörelse samt in och utandning, energiförbrukning mm. Jag fick sätta på mig en massa prylar och en mask över huvudet och det kändes förjävligt att springa med allt detta, jag som inte ens gillar att springa med klocka eller löp-väska för jag tycker det är för klumpigt…
Men jag uppnådde bästa tid av alla i den längsta backen i banan av alla elit herrar o damer vilket jag blev sjukt förvånad över eftersom det som sagt kändes som jag hade kåda på fötterna, samt bästa dam med över minuten på hela banan. Många tror att jag springer runt med jordens självförtroende men sanningen är att jag aldrig tror att jag räcker till, jag ser alltid det som måste bli bättre och tränar därför alltid på gränsen av vad jag klarar. Jag är inte nöjd förän jag gör allt bäst och ställer alltid skyhöga krav på mina prestationer. Det går alltid att bli bättre. Därför är det så viktigt för mig med att få ärlig uppskattning och att få se hur bra jag är, och jag är fan bra, försöker prenta in det varje dag om och om igen. Du är fucking king på det här yoie. Jag går alltid ut på startlinjen 100% fokuserad jag lämnar inget åt slumpen.
25sep Åkte jag med sis till Köpenhamn, det var dags för toughest igen, denna gång på mjuk sand längst med havet. Mycket vatten och mycket sand. Jag tränar som sagt aldrig på hinder så jag brukar passa på dagen innan loppet att gå igenom banan och testa dom svårare delarna och jag klarde alla tom dom svåraste hindrena där man får välje mellan fastline (snabbare och svårare) eller slowline (lite lättare men mycket längre). Jag har alltid valt slow line eftersom jag inte fått möjlighet att träna teknik i hindrena och vafan ja tycker allt gynnar dom långa människorna på fastline… damn jag borde ha längre armar. men men jag kör dom slowline som tar typ över 1min längre tid och får istället kuta lite snabbare mellan, dessutom är jag rätt snabb på hinder när man slipper vara lång, typ är jag grym på att krypa och jag är som en maskin i terrängen =) Jag är helt orädd också och det är en grym fördel.
Jag märker också att jag efter varje lopp gör hindrena lite bättre och jag vet vilken puls jag kan ligga på utan att det ska ta för mycket på tekniken. dock har jag bara kört 3lopp så jag har en dela att lära än.
Ni som inte har koll så möter jag världs eliten, sist i Oslo mötte jag världsmästaren i Spartarace, elit löpare inom militärhinderbana, samt världmästaren i OCR.
Jag var riktigt trött och yr dagen innan och jag fasade över att säsongen skaulle vara över och att kroppen började säga ifrån. Jag kände mig som en hög deg. Men jag skulle vinna så när starten gick…
Först hindret var högt klätternät, jag gjorde en kullerbytta överkanten och kastade mig ner, 2a tjej ner. 3 s senare var jag i täten som väntat. Jag sprang avslappnat men hade som sagt en olustig känsla i kroppen. efter 1km kom första vatten hindret, jag dök ner och simma till en flotte där tog man en trappa typ 3m upp för att sedan dyka som en galning ner i vattnet och simma 50m in till land, fick höra att jag var den enda tjejen som dök därifrån…
Ett nytt hinder som jag inte kört var crossing rope man lixom drog sig över vattnet. jag var fett oklar med detta hinder eftersom straffrundan var sinnes lång vill jag absolut inte faila så jag tog det cool över den men hade redan stor ledning. 
Löpningen var bara att tugga, jag hatar sandlöpning, får inte ut mitt löpsteg men ingen matchade mig för 5öre så det kändes ändå som det gick snabbt. Sen efter typ 4km kom min fail, jag skulla ta sats och hoppa för att ta mig över en stock men slant i sanden precis innan avtramp och svor högt för nu fick jag straffrunda. Jag vet också att dom 2bakom mig alltid gör alla fastline vilket betyder att dom inte gör av med alls lika mycket energi som jag gör vid vissa hinder o dom är långa så detta hinder är inga problem för dem. FAN! Sen kom vi till höbalar som sög musten ur en men det gynnade mig i längden eftersom jag är starkare.
Där jag tappade mest tid måste varit på ringarna. 30m ringar. jag når inte dom med långt avstånd så jag får ta dom med kort avstånd + krypa 15m detta tar över 2min men att köra fastline tar 45s. Käände mig pressad. Sedan kom vi till ett bära hinder. två svintunga föremål att bära. Jag var ikapp en kille som jag följde runt 2stenar långt ute i vattnet. Men fick sedan reda på att vi gått för långt och det var då jag såg 2an bakom mig som tog den riktiga korta vägen… damn! nu måste jag kuta. jag hade faktiskt massa energi nu så jag la järnet och våga inte titta bakåt, bara fram fram fram fan nu kan det vara kört! jag var sinnes stressad 1km kvar och massa hinder kvar. Jag pekade finger åt en dude som filma mig med sin gopro och var så jävla stressad. Vid rampen som är sista hindret trode jag att 2an var typ hackihäl så jag tog satts men failade och drog straffrundan så det sved i låren. Väl i mål fick jag reda på att jag vann med över 3min…. ah fy fan, lättnaden var ofattbar. Jag kanske var mitt sämsta jag den dagen, men jag klarade tyå alla hinder och jag vann med 3min trotts alla slowline. Känner mig just nu som en maskin sominte går att stoppa.
Fick reda på att jag också hade lite järnbrist så nu käkar jag järn och är mycket piggare redan. Hoppas att jag har kroppen med mig 10okt för då startar jag 80s efter ledaren eftersom jag bara kört 3del tävlingar i serien och tappar då poäng till de andra inför finalens jacktstart. men 80s ska jag jaga ifatt. he he he
