Emil H  

Då är vi igång med försäsongen 2019. Idag var första träningspasset för det planerade upplägget på resan mot Ultravasan och Jättelångt. Eftersom den sämsta dagen att börja nånting på är ”imorgon” eller ”på måndag” körde jag igång idag trots en riktigt dålig natts sömn; en sån där man bara vrider sig, somnar om, vaknar, somnar utan egentlig anledning.

Och vad är då bättre än att gå upp 5.15 för att kl 5.50 gå ut och köra 3×10 tröskel på frostiga vägar? Jättemycket. Gissa vad som smakar bättre än Blotsaft 5.18? Yep, jättemycket. Och vad smakar då bättre än att skölja ner Blotsaften med än en ingefära-shot? Ja, ni fattar konceptet. Men man vaknar till.

Och ja, det är sant. Jag har börjat shotta på morgnarna eftersom jag varit sjukt trött sista veckorna och misstänker att jag har taskigt järnvärde eftersom min vegetariska kost varit lika Halvdan som vikingafilmen med Peter Haber i en biroll som hade premiär i höstas.

Hur som. Efter att ha spenderat väldigt mycket av söndagen sittandes hade ryggen varit lite gnällig kvällen innan men på morgonen var den i normalt skick och kroppen kändes fräsch i förhållande till klockan.
10-15 minuters uppvärmning och så intervallerna. Gick faktiskt bra, en bit över förväntan både i fart och jämnhet. Differensen i snittfart per kilometer var 3 sek över den ganska platta bansträckningen.

Vad som däremot inte gick bra var pulsmätningen från min klocka. Har en klocka som mäter puls vid handleden och, ja, den är inte speciellt exakt. Varierar ungefär lika mycket som min snart tonåriga dotters humör, den är lika dålig på att mäta zoner som jag är på att följa dem.

Nästa pass blir nog ett zon 2. På känn, med klockan som guide snarare än lag.

 Dela på Facebook