Mars Hemkommen från ett träningsläger i Kenya drabbades jag av det tunga fallet av överträning. Trodde att en resa till värmen och bort från allt skulle lösa min stress och det gjorde det påsätt och vis. Träningen hade aldrig gått bättre än i Kenya på höghöjd och med världslöpare och jag bestämde mig att springa Göteborgs varvet snabbt i år.
Tidigare blogginlägg i Jan efter arenarun står det ganska tydlig att jag inte mådde så bra och väl hemma i Sverige igen så la kroppen av.
Jag kunde inte springa, musklerna brann av att bara gå en promenad och jag fick träningsvärk som aldrig släppte.
Jag svullnade upp och hade yrsel och illamående, jag var konstant tom i kroppen och fick öka mitt kalori intag ordentligt, främst kolhydrater fick mig att orka.
I 7mån fick jag registrerade puls och laktat varje dag för att veta hur mycket jag kunde träna, och att jag hela tiden var på rätt sida.
Men jag är ingen robot så 100 gånger gjorde jag ändå misstag efter misstag. Så fort jag hade lite energi vill jag tävla och träna hårt. Kroppen gick bergodalbana och lurade mig hela tiden. 
Startade i några tävlingar och kunde tom springa st olofsloppet och vinna alla mina sträckor, 5lopp på 3dagar med snitthastighet på 3:30-3:40/km.
Jag hade flyttat till fjällen Ottsjö Sveriges finaste plats hängde med en lånad hund. Vi sprang och vandrade väldigt långsamt och det funkade hyfsat sålänge jag kunde få min återhämtning, det vill säga sova 10h, massera stumma ben och kyla kroppen i bäckar varje dag.
Att springa upp för Åreskutan som brukade vara mitt favorit pass och som jag är snabbast i Sverige på var i somras omöjligt att ens ta sig upp på.
Att jag startade fjällmaraton måste ha något med min sjuka vilja att få prestera och visa hur grym jag är. Jag klarade att ha ledningen i 18km men redan efter 45min så var min kropp tömd och jag bröt tillslut på stumma ben och yr skalle. Efter det loppet dök jag ner i ännu värre överträning och nu handlar allt om att hålla ner pulsen.
Varje dag 20min på cykel i 120puls, efter några veckor blev det 40min i 120-130 puls och sedan lite hopprep och promenader på fjället med mina nya vän Krut, en hund som var min högra hand under den här mörka tiden, han blev min bästa vän.
Fick i samma veva reda på att jag har en kronisk skada i knäet och att jag alltid kommer få jobba med rehab etc. Det var som en dödsförklaring jag svimmade av beskedet, men jag ser idag inte det som ett problem. Många lever med olika typer av smärtor och som atlet är det här en bieffekt och en uppoffring.
För 7veckor sen kunde jag göra min första träning igen med lite högre puls. Jag fick inbjudan till en tävling på fitnessfestivalen som jag vann förra året och jag tänkte för mig själv att jag har 6veckor på mig att få igång kroppen.
Jag ville bevisa hur grym jag är.
Jag lyckades träna bra i 6 veckor. Visst jag drabbades av panikångest attack 3 dagar innan tävlingsdagen och tänkte banga tävlingen. Men jag hörde också i huvudet en kommentar jag fick höra några veckor innan av en amatör (-yoie genomför nu) det var som en käftsmäll efter allt jag genomgått det här halvåret, men jag ville inte va svag aldrig… så jag tänkte bara att hjärtat skulle palla och att jag skulle finna ro under tävlingen.
Tävlingen killar och tjejer tävlar mot varandra uppdelat +75kg eller -75kg
10min inne cykel
10min stakmaskin
10min roddmaskin
5min benböj under 90grader
5min armhävningar
10 min löpning på tunga självdrivna löpband
10min inne cykel
10min stakmaskin
10min rodd
5min plankan
5min burpee
10 min löpning på tunga löpband
Jag vann i år igen och kände mig som Rocky Balboa. Minst av alla och bäst!
Nu blickar jag framåt och har en grym plan inför 2019. Håll tummarna för RASTARUNNER
