Att våga misslyckas

Gunnar Durén  
Fem M50-löpare på nerjogg efter Folksam GP i Karlstad: Börje Holst, Mats Olsson, Anders Toll, Gunnar Durén och Lars Lundegård.

Fem M50-löpare på nerjogg efter Folksam GP i Karlstad: Börje Holst, Mats Olsson, Anders Toll, Gunnar Durén och Lars Lundegård.

Tredje etappen i min sommarturné är nu genomförd. Förra onsdagen sprang jag mastersloppet på 800 meter på Tingvalla under Folksam GP i Karlstad. Gav mig själv en extra guldkant genom att ta ledigt ett par dagar, så jag kunde ta tåget från Stockholm, checka in på friidrottarhotellet Scandic Klarälven, äta lunch där och sedan vila en stund på rummet med utsikt mot älven. Därefter promenera ner till Tingvalla för att insupa atmosfären och kolla läget. Det var premiär för mig på arenan och därför ville jag se var allting fanns – omklädningsrum, toaletter, call-room, uppvärmningsytor m m. För mig passar det bäst att ha löst eventuella logistiska ”problem” i huvudet i förväg, så att jag sedan, när det närmar sig tävlingsdags, bara kan gå in i min bubbla och flyta igenom systemet. Alla har sina egna rutiner, men av naturliga skäl brukar man träffa fler och fler av sina medtävlare ju närmare start man kommer. Märkligt nog såg jag de flesta först vid call-room. Strax innan uppropstiden var vi bara tre, men som genom ett trollslag manifesterade sig övriga fem när det var dags. Det var Lars Lundegård, Anders Toll, Mats Olsson, Johan Engholm, Nicolaus Fager, Börje Holst, Dag Dacke och jag. En knapp kvart före heatstart lotsades vi iväg in på banan och kunde precis se D-finalens segrare, Felix Francois, gå i mål på den för honom relativt ovanliga sträckan 800 m på fina 1.53,17. Med sedvanlig muntorrhet och fjärilar i magen testade jag och de andra några stegringslopp i heatpauserna. Startkurvan kändes fin i den sneda medvinden, men det innebar också att andra kurvan och upploppet skulle vara präglade av lite besvärlig motvind. Vid starten stod bl a klubbkompisen i Hässelby Bosse Majling och peppade lycka till och jag svarade med tummen upp. Efter ett par längdhopp och en prisceremoni, blåste så startern i pipan och vi ställde upp. Jag hade lottats ihop med Dag Dacke på bana 5. Trodde att han skulle sticka iväg som ett pistolskott från start, som den sprinter han är, men jag var raskare iväg och därmed försvann nog möjligheten till rygg på blåsiga första 200. Tuffade sedan på i spets, enligt uppgift på cirka 63 vid 400, vilket är på tok för långsamt för en bra tid. Såg 1.34,x på klockan vid 600, så tredje 200-ingen var i alla fall ok. Men in i motvinden i sista kurvan var det stumt. Drog ändå ifrån Mats Olsson i rygg på mig med en dryg sekund och vann på 2.07,72. Sämre än årsbästa men bättre än årssämsta. Vann trots allt, även om jag hade velat kunna bjuda publiken på lite mer ”veteranpower”. Men draghjälpen bidrog ändå till flera åb och några pb för övriga bakom mig. Fick sedan även ge segerintervju på video, som sedan lades ut på storskärmen. Man kan inte klaga på uppmärksamheten! Och efter nerjoggen fick vi hämta gratis mat och kaffe i de aktivas tält.

Sola’ i Karlstad lyste som vanligt även resten av galakvällen och jag satt förstås kvar på denna härliga arena och tittade på alla fina prestationer av stora delar av den svenska friidrottseliten plus några till. Mitt eget lopp var en härlig upplevelse på många sätt. Jag motsvarade mina och andras förväntningar på så sätt att jag lyckades vinna, trots att jag fick dra loppet från start till mål. Ändå kunde jag efteråt inte blick kvitt en liten gnagande misslynthet över min egen tid. Jag har ju haft en väldigt fin träningsperiod under de senaste veckorna, för att inte säga månaderna. Träningspassen har flutit på enligt plan och intervalltiderna har legat om inte på så i alla fall i närheten av vad jag presterat under föregående säsonger, då jag gjort betydligt bättre tider på tävling. Jag har tidigare vunnit mycket och det är verkligen inget jag skulle vilja ha ogjort. En effekt av att vinna är dock också förväntanstrycket, framför allt det egna, på att lyckas igen. Men utrymmet att lyckas förbättra sig är ju betydligt större dessförinnan. När man har vunnit kan man inte lyckas med mer än att vinna igen. Jag har skrivit det förr, men mina egna erfarenheter har gett mig en förståelse för vilken press vi sätter på våra elitidrottare och vilket tryck som vilar på deras axlar inför stora mästerskap och viktiga tävlingar. Allt tal om att ”försvara sitt guld” och liknande bortser från det faktum att man före tävling inte ”har” någonting. Man startar från noll. Prestationen ska göras här och nu. Alla har samma möjlighet. Det som också påverkar den aktuella situationen är förstås vilka tankar de tävlande har om sin förmåga. Jag har ibland försökt lägga det till min fördel att jag har vunnit mot mina medtävlare tidigare och omvänt att de har förlorat mot mig. Det är faktiska minnesbilder som jag kan plocka fram, som de andra måste skapa. Men hjärna och kropp är en kraftfull kombination och många är bevisligen bra på att visualisera sina egna kommande framgångar och tro på att segrar kan tas och rekord kan slås.

Men för att lyckas behöver man också våga misslyckas. Jag har nog i flera fall varit för feg. Jag har inte vågat bli tillräckligt trött, inte riskerat att gå så hårt att jag fått stappla i mål. På så sätt har jag, genom att spara på krutet, förstört mina chanser att springa riktigt fort. Om andra sedan springer fortare kan man ju inte göra något åt. Jag kände i alla fall att jag behövde visa för mig själv att jag fortfarande kan springa fort och bestämde därför att genomföra ett testlopp på egen hand över 600 meter med full gas – kortare än min tävlingsdistans, men tillräckligt långt för att vara obehagligt och kräva kamp med syrastinna och stumma ben. Strax före hade jag samma fjärilar i magen som före tävling. Rejält torr i munnen, orolig för vad jag skulle kunna åstadkomma innan jag stumnade, men alltjämt revanschsugen på mig själv. Första 200 som en vanlig 200-ing – full gas (nästan). Lite mer jobb på andra 200-ingen, framför allt på rakan i lätt motvind. Bet ihop i tredje kurvan och jobbade med armarna. Sista 100m var en ren kamp att behålla ett någorlunda vägvinnande steg. ”Rejält rackligt”, enligt vanligtvis välunderrättade källor (min fru). Var riktigt slut vid 600 m, men också riktigt nöjd: 1.28,44 med flygande start.

testlopp

Nå, vän av ordning säger nu att detta inte var tävling. Det stämmer, men det viktiga för mig var att jag dels vågade misslyckas, dels bevisade att jag fortfarande kan springa ganska fort, även om jag sannolikt inte kan förlänga den farten ytterligare 200 m. Bättre än 2.07 ska det kunna bli, om det nu blir något mer 800-meterslopp under den närmaste tiden. Annars får det duga som avstamp inför nästa inbokade tävlingstillfälle: Fifth Avenue Mile i New York den 3 september. Då ska jag våga misslyckas, även på tävling.

 

 Dela på Facebook