Är just hemkommen från nordiska veteranmästerskapen i friidrott i Borås, där jag förutom ett mängd glada återseenden av friidrottsvänner, fått återstifta bekantskapen med tävlandet och – inte minst – fjärilar i magen.
Fjärilar i magen, förresten? Den känslan gör inte de vackra, färgstarka och tyngdlagstrotsande varelserna rättvisa. Tävlingsångesten är snarare en liten klump med trolldeg som skvimpar runt i magsaften. Tillståndet är även strängt taget helt oproportionerligt, omotiverat och – frivilligt! Tur att minnet för obehag och smärta är kort och behovet av belöning är stort. Varför skulle man annars utsätta sig för denna känsla, som få saker i övrigt i livet kan frammana. Immun mot logiska och sakliga argument, vackert väder, god levnadsstandard och i princip obefintliga konsekvenser. Publiken, som även normalt sett är begränsad till övriga tävlingsdeltagare plus medföljare, var denna gång mer lätträknad än någonsin, eftersom alla sportintresserade svenskar satt bänkade för att se Sverige-England i fotbolls-VM.
Det började redan vid frukosten, då jag försökte inta lättsmält, energirik mat och svälja ner den genom en matstrupe som känns lika bred och flexibel som ett sugrör. Sedan en tilltagande spänning och rastlöshet vid ankomst till stadion. Till slut dags för uppvärmning. Där lufsade vi fram i dunklet i idrottshallen, var och en av oss med sitt eget damoklessvärd hängande över sig, av tvivel, oro, ängslan och en alltmer högljudd inre dialog. ”Usch! Jag vill inte!”, ”Jo, det är kul – det kommer att gå bra!” ”Men tänk om…?!” ”Äsch, jag klarar det!”. Denna gång handlade det för min del om dels en osäkerhet på min prestationsförmåga efter ett ofrivilligt tävlingsuppehåll på två år, dels en ömtålig häl, som tenderat att svullna upp och ömma efter tuff banlöpning. Jag var helt enkelt osäker på om den skulle hålla för tävling. I call-room, denna suckarnas gång, kondenserades allas tävlingsångest till en andäktig, kallsvettig tystnad.
Ett par icke-löprelaterade upplevelser har orsakat ett liknande tillstånd hos mig: fallskärmshopp och dykarcertifikatsprov. Båda hade det gemensamt att de orsakade en nästan existentiell rädsla, ett tillstånd där inga sakliga och nyktra argument kunde väga upp den starka oro jag hade för de potentiella konsekvenserna av ett misslyckande. Där och då hade jag ingen nytta av mina tidigare formella kunskaper om världen eller andra förvärvade förmågor. Det handlade om att uppamma tillräckligt mycket mod för att utsätta mig för något som jag inte var helt säker på att klara av. Även om oddsen för ett misslyckade var ganska höga, så var följden av ett sådant i princip livshotande.
Den efterföljande berusande lyckokänslan gjorde det förstås värt det! Jag tror att många förstagångsfallskärmshoppare kan känna igen sig i den närmast euforiska lycka man upplever när man har tagit mark efter den surrealistiska, skräckblandade förtjusningen vid uthoppet från flygplanet, den brusande och hisnande luftfärden och den svindlande vackra utsikten, liksom fritt dinglande mitt i atmosfären. Var det värt det? Definitivt! Guldfiskminnet av smärta och ångest är lyckligtvis väldigt kort.
Något liknande erbjuds även den som trotsat tävlingsångesten. Belöningen i form av lättnad, glädje och harmoni är i princip likvärdig, i alla fall för mig. Den inre tillfredsställelsen av att ha genomfört och klarat av en personlig utmaning är helt enkelt väldigt stor och sköljer raskt ut trolldegen ur magen med en cocktail av endorfiner, dopamin och BDNF.
Vi är i behov av kontraster för att förstärka våra upplevelser. Förmågan att permanent njuta av uppnådd förbättring är starkt begränsad. Varje standardhöjning blir så småningom vardag. Kroppen däremot är en sällsynt lättjefull organism, som njuter av vila, harmoni och som drivs av sötsug och diverse sinnesstyrda behovstillfredsställelser. Men vår mentala rastlöshet driver oss vidare mot nya mål, för att se vad som finns runt hörnet, för att undersöka om det är möjligt att klättra till en högre gren, att lyckas med det hittills omöjliga.
Det är i spänningen mellan dessa poler: vila och rastlöshet, osäkerhet och trygghet, sötsug och guldfiskminne, som vi existerar och väljer vad vi ska göra och vart vi tar vägen i våra liv.
