Jag är en energibomb

Yoie  

Står framför ett mål, precis framför, så jag kan känna lukten av den och inbilla mig att jag redan är i den och även om jag missat två lopp i skyrunning världsserien pga en nånsen skada d senaste veckan så har jag fortfarande en chans så när, så nära. Precis så nära som jag var när jag som 15åring skulle spela i flicklandslaget men skadade mig precis några veckor innan uttagningen och fick kämpa 1 1/2 år för att få spela igen, precis så nära som när jag hade fått vara skade- och sjukdoms fri i 5månader och på väg hem från ett magiskt starkt träningsläger i Kenya för att visa alla att jag var bäst och fick malaria 2veckor innan hemfärd, den sommaren sov jag mest. Eller så nära som när jag skulle göra comeback på lidingöloppet 2012 och hade 3veckor innan tävlingen kutat lidingöspåret som träning på 2h 7min och skrattat hela vägen så blev jag förkyld 10dagar innan start och var sjuk i 3månader i förkyldning… Eller som när jag 3dagar innan SM i halvmaraton 2013 sprang en stafett efter övertygelse och sprang 4km på 13:21 men sträckte hela baksida lår och missa hela den säsongen också.

Det kallas livet…

Livet är inte som på instagram där man visar d allra roligaste och finaste sekunderna av sitt liv, när man känner sig … skön… en selfie för idag vill ja visa och leva, en horisont för idag har jag energi, en hund för jag har inga bekymmer.

Livet är en kamp, som blir allt svårare och svårare ju mer vi ser andra lyckas och våga när våra egna mål aldrig verkar funka, åh istället för att få sitta bekvämt ifred i vår egna tid o vardag så blir du i din vila full av otillräcklighet´, avundsjuka och orättvishet… det kan omöjligt bara vara jag som tänker att….- blåser jag alltid ner när jag är så nära målet, hur kan dom andra så ständigt och metodiskt bara lyckas och roihamn med allt. Jag jobbar hårdare och hårdare, blir mer och mer fokuserad tills jag spricker. Jag kan tänka och undras över alla som lyckas, vad är deras historia, Jag kan undras över dom som alltid är glada, hur blev ni så?, vart har ni varit? för ni kan omöjligt ha växt upp samma planet som mig. Orättvisa, avundsjukan och otillrklighet.

Jag är en energibomb och jag vet att det finns fler bomber av energi som aldrig ger upp och även om energin har gjort mig skadad och tagit mig till olämpliga beslut så måste ja o vi sluta häjda den att leva. Löpningen har hjälpt mig att tömma lite av energi bägaren men jag har snart insett att jag vill ha mer. Jag är ingen atlet, maskin, soldat eller som du… jag är bara jag. Jag måste få göra det på mitt sätt, jag måste få vara jag till 100% och min energi måste få ta plats.

67330_472681436233580_864851548359554373_n10387692_480830438752013_8296839773002793210_n

FÖLJ MIG PÅ INSTAGRAM FÖR VERKLIGHET @rastarunner90paleocrunch_webb_banner280x2811

rastarunner_black

 

 

 Dela på Facebook