”Jag kan inte tänka mig något större”

0
116

Gunnar Durén har fått ett fint formbesked. Nu bär det av mot friidrotts-VM i Beijing och hans livs mäktigaste löparupplevelse.
duren
När jag var yngre hade jag periodvis ganska långt hår. Det har jag inte längre och det är kanske tur det. För med de kommande dagarnas koncentrat av ståpälsgenererande upplevelser skulle jag annars antagligen se ut som den spindelskrämda dockan i tomtens leksaksverkstad som visas på tv på julafton.


I min löparvärld kan jag inte tänka mig något större än det som ligger framför mig: åka till VM i friidrott i Kina, uppleva mästerskapet på plats i olympiastadion Fågelboet i Beijing, sitta på läktaren och röra mig bland idrottarna och dessutom delta i ett uppvisningslopp för masters som en av de nio snabbaste M50-löparna på 800 meter i världen. Det är bara att slå på den inre videokameran och samla minnen för livet. Här vankas det friidrottsfrossa!


Jag har hållit på med löpning i nästan exakt nio år nu. Varje år har bjudit på nya utmaningar och nya upplevelser som överträffat mina förväntningar. I fjol tog jag dubbla VM-guld och slog europarekord inomhus på 800 meter. Efteråt var det faktiskt svårt att föreställa sig vad som skulle kunna toppa det. 
Men så dök den upp – mitt löparlivs ultimata skraplott. IAAF och WMA (World Masters Athletics) hade kommit överens om att för första gången i friidrotts-VM-historien presentera veterangrenar under det ordinarie VM-programmet. Bland alla grenar och åldersklasser valde man då K50 400 meter och – till min stora lycka – M50 800 meter!


Det var som att allt jag hittills gjort som löpare hade lett fram till detta historiska nålsöga. Den smala röda mattan in i Fågelboet var utrullad för mig och mina medtävlare. Både Sebastian Coe och Sergej Bubka refererade till det positiva med veteranfriidrotten i sina kampanjer för ordförandeskapet för IAAF, så nu som nyvald ordinarie respektive vice ordförande är det väl bara dags att fortsätta leva upp till föresatserna. Hoppas det bara är början!


Men förberedelserna fram tills nu har inte varit helt friktionsfria. I maj bröt jag ett tävlingslopp på den ovanliga distansen 300 meter efter en vass känning i höger baklår. Det var ingen bristning, men förmodligen en ordentlig sträckning och den ville sedan inte läka riktigt på flera veckor, trots naprapatbehandling, alternativträning och successiv och (som jag tyckte) försiktig återgång till löpning.


Den 21 juni upplevde jag nog mitt lågvattenmärke, då jag till och med blev tvungen att avbryta ett distanspass i lugn fart. Baklåret sa ifrån. Det var oskönt, ömt och hämmade löpsteget. 
Eftersom min ordinarie naprapat, Camilla Johansson, var ledig, var jag tvungen att hitta hjälp på annat håll. Tur i oturen kunde Mats Emilson ta emot med kort varsel. Han gjorde en översyn, justerade skevheter och muskulär benlängdsskillnad, tryckte på några kotor och behandlade skadeområdet. Där vände det. Sedan dess har jag kunnat genomföra all planerad träning. Men det är klart, min säsong blev ju förskjuten och jag hann inte hitta samma form som inför inomhus-EM i mars. Däremot räckte den till att jag med minsta möjliga marginal kunde spurta till mig silvret på veteran-VM i Lyon. Ingen dålig utdelning om man säger så…

Lördag 22 augusti


Så här är jag nu, på dagen en vecka före detta osannolika lopp, och laddar på hemmaplan med havregrynsgröt och banintervaller, precis som vanligt. Och varför skulle jag inte göra det? Det är ju det som tagit mig hit. Ingen sovmorgon i dag, trots att gårdagskvällen blev lite sen efter en spelning i Vaxholm med bandet. Jag måste ju börja ställa om till tidszonen i Beijing, eftersom jag har så kort tid på plats.

Upp halv sex i morse, vilket inte var något problem, eftersom det var 800-metersförsök för herrar i friidrotts-VM på TV. Tyvärr lyckades inte Andreas Almgren gå vidare efter ett tufft lopp med knuff och buff för position som i slutändan kostade för mycket energi. Inspirerande ändå att följa en svensk medeldistanskille i VM. Det har inte hört till vanligheterna på senare år! Abeba dock lyckligtvis ändå vidare på 1500 meter.


Sedan var det dags för det sista tuffa intervallpasset före avresan till Beijing: 3 x 300 meter med 3 minuters vila + 3 x 200 meter med 2 minuters vila. Ett ganska kort pass, avsett mer som formgivande fartpass än att krama musten ur kroppen.


Men likväl infann sig en viss intervallångest. Allra helst ska det gå fort – något snabbare än tävlingsfart på 800 meter. Dessutom ska det helst kännas lätt. Det ska inte vara något kämpande, krängande eller spurtande. Mer som att vrida om nyckeln i tändningslåset och gasa upp motorn en liten stund. 
Det blev som jag hoppades. Drog i väg på första 300-ingen med tryck i steget och höll ihop hela vägen. Tittade ner på klockan efter mållinjen: 42,3. Det var ett fint besked! De andra 300-ingarna gick på 43,2 respektive 43,5 och 200-ingarna på 28,5 28,6 och 28,5. Stabilt formbesked för mig just nu och – inte minst – sinnesro. Den kan jag behöva när jag ska minimera träningen och fokusera på vila och återhämtning. Risken för rastlöshet är annars överhängande.

Föregående artikel"Jag ska tillbaka och jag ska vinna"
Nästa artikelTröttheten på väg bort och formen på väg tillbaka
Superveteranen Namn: Gunnar Durén. Född: 1963. Familj: Gift med Karin, barnen Joel och Rebecka sedan tidigare. Arbete: IT-tjänsteman på Skatteverket. Klubb: Hässelby SK. Tränare: Johan Engholm. Meriter: Veteran-VM: Guld M45 800 meter inomhus 2012, brons på 3000 meter i samma mästerskap, Guld M50 800 meter utomhus 2013, Guld M50 800 meter och 1500 meter inomhus 2014, 24 VSM-guld. Slagit 29 svenska rekord. Personliga rekord:, 600 m: 1.29,18, 800 m: 1.59,69, 1000 m: 2.38,87, 1500 m: 4.12,11, 1 Mile: 4.34,53, 2000 m: 5.54,31, 3000 m: 9.06,13, 5000 m: 15.49,44, 10000 m: 33.37, Halvmaraton: 1.15,21, Maraton: 2.45,13. Favoritsträcka: 800 meter. Roligaste löparminne: När jag vann guld i veteran-VM på 800 meter. Vill med löpningen: Vara mitt bättre jag.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här