Jag tar ödmjukast emot stafettpinnen från Bertil Palmqvist. Vi har delat många ultramaratonbanor genom åren. Alltifrån ödsliga vägar bland björn och mygg under Lapland Ultra till en varvbana mitt i Uppsala under Uppsala Monster Tour.
Jag har ett passionerat kärleksförhållande till löpning. Efter att ha sprungit mitt första maraton 2006 gick det inte ens ett år förrän jag gav mig på min första ultra. Inte heller då var det särskilt många som höll på med den här sporten, utan vi var några tappra själar som följde med Rune Larsson på de episka fem-milarna i Monte Gordo i Portugal. Jag tvivlade en del på mig själv där i början. I dag är jag glad att jag inte lyssnade på alla som sa ”Men det går ju inte!” när jag berättade hur långt jag planerade att springa på mina tävlingar.
Ja, för det där med att springa lite längre än de flesta, det var min grej. Mina favoritdistanser när jag sprang som mest var 24 timmar och 100 miles.
Jag bar också länge på en längtan efter ett riktigt löparäventyr som var större än bara en tävling.
Något som skulle kunna göra skillnad även för andra. Och en vinterdag stod det glasklart. Jag skulle springa genom Sverige. Från norr till söder. Eftersom jag då jobbade som sjuksköterska på Barncanceravdelningen på Norrlands universitetssjukhus låg syftet mig nära om hjärtat – att samla in pengar till Barncancerfonden.
Sagt och gjort. Jag planerade och tränade om vartannat. Fokus låg på lågintensiv löpträning minst ett par timmar om dagen. På grund av mitt yrke var det svårt att få ledigt över sommaren, så starten gick från Treriksröset kring den 10 augusti för snart tre år sedan. Knappt två månader senare, i början av oktober, sprang jag i mål i Ystad. Rätt sliten i kroppen men med hjärtat fyllt av tacksamhet till alla de som skänkt pengar till insamlingen och bistått mig längs vägen. Om jag någonsin tvivlar på mänskligheten behöver jag bara tänka tillbaka på alla de jag mötte då för att inse att världen är full av godhet.
Elisabeth Karlsson
Ålder: 34 år.
Bor: Bjurholm, Västerbotten.
Klubb: Jalles TC.
Personliga rekord: maraton: 3.40; 100 km: 9.55; 100 miles: 19.13; 24-timmars: 181,8 km.
Mål: ”Att springa livet ut och aldrig tappa löpglädjen.”
En sak som går som en röd tråd genom mitt löparliv är förhållandet till mitt utseende och min kropp. Detta har varit stundtals jobbigt, för de flesta av mina löparkollegor är byggda enligt betydligt spensligare modell. På senare år har jag dock fått ett litet mer avslappnat förhållande till mig själv. Jag kommer aldrig platsa på omslaget till Runner’s World, men jag har i alla fall en praktisk kropp att lita på i alla lägen, vare sig det gäller att springa i 30 minus- eller 30 plusgrader, tokjobba natt på sjukhuset eller traska genom Sarek. Min kropp ställer upp på det mesta jag utsätter den för, utan att protestera.
Och löpningen då? Ja, jag springer fortfarande en del men mest för min egen skull. Ibland ställer jag upp i någon mys-ultra (typ 50 miles eller så) bara för att uppleva stämningen och känslan i kroppen av att springa en hel dag. Ibland kommer livet emellan träning och tävlingsplaner och då låter jag det ske. Jag är ingen dålig människa för det.
Vad jag önskar förmedla är att kan jag så kan du, och lyssna aldrig på de som säger att något inte går.
