Malin von Elern: Klassiker med förhinder

0
107

malinStafettkrönika – Skriven av Malin von Elern

Jag är egentligen inte alls någon löpare, utan en utpräglad teknikidrottare. Som ung simhoppade jag, spelade tennis, volleyboll, basket, innebandy, och tog tillsammans med några likasinnade alltid med mig en boll att kicka med när vi skulle avverka den obligatoriska fem kilometerslöpningen i skolan. Har lite av en ADHD-hjärna, och har ytterst svårt att göra repetitiva uppgifter någon längre stund i taget. Uthållighetsidrottandet som jag drog igång med för cirka fem år sedan, löptränat har jag gjort lite halvengagerat sedan 20-årsåldern, har varit mitt sätt att komma åt denna brist hos mig själv.

”Men trots fusket blir det en hel del långa, meditativa pass också.”

Kan jag springa i 40 minuter, en timme, två timmar, så bör jag klara andra repetitiva arbetsuppgifter minst lika länge, är tanken. För mig betyder löpningen alltså att utvecklas som person lika mycket som att utvecklas som löpare. Så klart så fuskar jag. Jag hänger över teknikvideos, loggar allt med GPS-klocka, har olika löpardojor för olika pass och så vidare. Och när jag springer så är intervallpassen, eller möjligen att springa på smala steniga stigar som kräver all uppmärksamhet för att inte stuka sig favoriter. Kort sagt, jag gör det lite mer tekniskt. Men trots fusket så blir det en hel del långa, meditativa pass också, och jag har lärt mig uppskatta dem med. Och ja, det har spillt över på andra delar i livet också. Det är gott! Som de flesta andra löpare kör jag ett teknikpass, ett snabbt, och ett långt pass per vecka. På sommaren springer jag i princip inte alls eftersom jag ännu inte lärt mig stå ut med att löpträna i värme. Springer dock gärna när det är 16-17 minusgrader.

Mitt starkaste löparminne är förra årets Lidingölopp då jag egentligen var på semester på Kreta. Planeringsmiss av rang! Men då detta lopp som saknades i min Klassikersatsning flög jag hem på fredagen, sprang på lördagen och flög tillbaka på lördagskvällen. Eftersom jag var orutinerat som tusan drog jag på mig en rejäl träningsvärk på måndagen innan, och ”sprang” med blytunga lår på cirka 30–40 minuter långsammare än jag trott, och jag höll på att missa flyget tillbaka till Kreta. Stapplade in på Arlanda, oduschad och med medaljen runt halsen, då var gaten stängd. Jag blev dock incheckad en kvart innan avgång av en hjälpsam kvinna som uppmanade mig att springa till gaten… Jo, tack.

Jag var snabb att anmäla mig till i år för att ta revansch på mig själv och komma under 3:30, och jag aktade mig för både träningsvärk och utlandssemestrar. I stället blev det en envis halsinfektion som startade med en månad kvar till loppet. Under den månaden sprang jag sammantaget två mil på tre pass och dagen innan loppet hade jag fortfarande känningar av halsen. Så laddad med Ipren tog jag mig an banan igen och missade mitt mål med ganska exakt 10 minuter. På’t igen nästa år? Bara om förberedelserna fungerar. Vill inte springa på enbart pannben en gång till, även om det är en go bekräftelse på att pannbenet verkligen vuxit till sig.

I nästa nummer av Spring (butik 9 december)

Malin lämnar över till Johan Eklund som håller på mycket med traillöpning, och har sprungit ett fjällmaraton, bland annat. Jag är nyfiken på hur han tränar, och vad han får ut av sin löpning.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här