Konsten att döda någons löplust

Ove Haugen  

 

Under gårdagens löprunda, på den vanliga slingan mellan skog och ljunghedar, hann jag i fatt en grupp tjejer under ledning av sin manlige tränare. Tjejerna verkade vara i 12-13-årsåldern och tränaren…ja, han såg jag tyvärr bara ryggen på. Det såg ut att vara en medelålders rygg.

Hursomhelst syntes det tydligt att tjejen längst bak i gruppen hade problem. Hon sackade allt mer och slutligen stannade hon, gråtande.

Hennes kompisar var vakna. De märkte att allt inte stod rätt till och ropade till tränaren, som kan ha varit mellan 50 och 100 meter längre fram, men han ignorerade dem. Utan att vända sig om ropade han något om att kämpa vidare. ”Spring på bara!”

De gav sig dock inte, utan gjorde nya försök att hejda honom, men den medelålders ryggen verkade snarare öka tempot än att sänka det.

Jag blev illa berörd. Trodde den här mannen sig kunna fostra en ny svensk löparelit – eller var det bara en stackare som odlade sina machokomplex inför ett tjejgäng som gillar löpning? Jag vet inte, men gissar på det sista. Och jag vet med säkerhet att jag, om jag vore flickan som sackade, skulle ha tappat lusten att springa. I alla fall med den tränaren.

På stigen vidare nerför backarna mot stan fick jag en flashback till mina egna tidiga tonår, då jag under en kort period försökte mig på en ”karriär” som fotbollsspelare. Jag var en sån som sackade. Jag var en sån som ofta var sen på bollen och inte riktigt vågade ta ut svängarna. Men istället för konstruktiv hjälp och uppmuntran fick jag veta att det gällde att skärpa sig, annars hade jag ingenting där att göra.

Det finns såklart något oerhört sårbart hos barn på tröskeln till vuxenlivet. Den där fotbollstränaren fick mig att hata allt som påminde om idrott under mer än 30 år, till dess att medelålderns förfall började märkas och jag började springa. Då hade jag hunnit fylla 47.

Nu kan det möjligen – för att återkomma till gårdagens löprunda – invändas att jag drar för höga växlar på en situation jag i grunden inte visste något om. Vad hade tränaren och tjejerna kommit överens om innan? På vilken nivå tränade de? Var de verkligen bara 12-13 år? Jag har förstås inte svaren, men såg en tjej längst bak som stannade och grät. Det räcker.

Snart svängde jag av från stigen de sprang på, och det plågade mitt samvete att jag inte själv hade stannat och frågat flickan om hon behövde hjälp. Å andra sidan såg jag att flera av hennes kompisar längst bak i gruppen vände om och hjälpte henne. Unga tjejer som struntar i sin manlige ledares förmaningar och tar hand om varandra. Alltid något.

hands

 Dela på Facebook