Kvintessensen av medeldistans

Gunnar Durén  

Att springa en engelsk mile i Oxford på den arena där Roger Bannister för 60 år sedan sprang den första drömmilen under 4 minuter måste väl ändå vara ganska nära kvintessensen av medeldistanslöpning? Jo, det var det.

 

iffley_road

Det hela började med ett Facebook-mess från Adrian Haines, flerfaldig brittisk M45-medaljör i internationella mästerskap på 800 och 1500 m. Han ville dra ihop ett veteranheat på majlen till sommarens British Milers Club-tävling på Iffley Road i Oxford (Roger Bannister arena) och undrade om jag var intresserad. Självklart var jag det! Han fiskade efter flera framgångsrika veteranlöpare och fick med sig (förutom sig själv) bl a:

Simon Anderson, brittisk M50 med VM-medaljer i alla valörer och som jag kämpat emot i flera mästerskap

Milan Serafin, tjeckisk M45 och VM-medaljör

David Cowlishaw, brittisk M45 och regerande världsmästare utomhus på 1500 m

Mike Trees, brittisk M50 och innehavare av brittiska mile-rekordet i M50 på 4.32,05

Med den inramningen var det lätt att bli inspirerad – och nervös!

Jag och Karin passade på att ta en långweekend med London som bas och även hinna återupptäcka Brighton, från språkresor i ungdomen. Stan var sig både lik och olik. Landmärkena fanns där: the Lanes, the Royal Pavillion och strandpromenaden. Men den gamla piren var bara ett rostigt stålskelett ute i vattnet. På plats var den nya, med åkattraktioner, fish ’n’ chips-restauranger och mjukglasstrutar med chokladpinnar. Fast den gamla 99 p-struten kostar numera £2.55. Vädret var dock nästan ännu soligare än vi mindes och stranden var full av solande och badande besökare.

Karin_på_piren

Karin på piren

På lördagen tog vi tåget från Paddington till Oxford. Liksom för att ytterligare höja spänningen hade väderleksprognosen varslat om åskoväder och kraftigt regnande i södra England under lördagen, dock med viss osäkerhet om exakt var och när det skulle inträffa. Framme i Oxford var det i alla fall fortfarande soligt och varmt och stadens gator fullkomligt myllrade av språkstudenter och japanska turister på jakt efter alla sevärdheter med sina kameror i högsta hugg.

Efter en ganska kort tur med dubbeldäckaren släpptes vi av på Iffley Road vid en förvånansvärt oansenlig arena. På tegelmuren vid grindarna satt i alla fall en minnestavla som påminde om dess ärorika förflutna.

minnesskylt

Inne på banorna pågick redan förtävlingarna. Det var s k öppna heat, d v s oseedade (klubblösa?) löpare i alla åldrar sprang 600 m eller en mile – och de var sannerligen inga vanliga motionärer!! Sista öppna mile-heatet vanns på 4.28…

löpningpågår

I övrigt var det mycket som kändes påfallande bekant även så här pass långt hemifrån. Den låga deltagaravgiften på 10 pund betalades till kassören, som prickade av mig på startlistan och lämnade ut nummerlapp och säkerhetsnålar. Mittemot vid ett hopfällbart träbord satt några ungdomar och sålde kaffe med bullar och kakor (fast här fanns det speciella 3.59,4-kakor).

kakor

På gräsplanen i mitten och på bortre lång pågick stegringslopp och diverse löpskolningsövningar av samma typ som vid de flesta löparbanor. På cykel- och gångbanor och gräsytor i närheten syntes löpare på upp- och nerjogg. Snart nog var det dags för mig att byta om i omklädningsrummet under betongläktaren och ge mig ut på uppvärmning. Joggade ut med David Cowlishaw, som bl a berättade att han nyligen gjort 4.05 på 1500 m i Madrid(!). Oftast är andra löpare de tuffaste konkurrenter på banan, men de mest ödmjuka och älskvärda vid sidan av. Så även här. Samspråkade även med Mike Trees, som berättade att han ändrat sitt tränings- och tävlingsprogram för sommaren bara för att komma i form till denna tävling och springa mot mig. Det var sannerligen hedrande! Simon och Adrian hade haft varierande form och småtrassel, men såg i alla fall fram emot loppet och gladdes över att träffas.

Jag tog en sista stegring i första kurvan med och lunkade tillbaka med lätt muntorrhet. Uppropet var informellt men effektivt. Varje heat samlades ihop minuterna före utsatt start och alla förmodades vara på plats, vilket de också var. Vi fick bantilldelningar och klisterlappar med bannumret att fästa på låret och snart nog blåste startern i pipan. Dags för start! Ledet av löpare tystnade och formerade sig i båge i nummerordning. Muttranden och lätta smiskningar på lår för att fokusera. Solen hettade i hjässan och bara en lätt, ljum sommarbris fläktade mot våra spända kroppar. ”On your marks!”. Pang!

Efter ett ögonblicks trängsel i startögonblicket spred startfältet ut sig på innerbanorna. Haren Nick Duggan hade aviserat 2.11 vid 800 m, men det var för snabbt för mig, så jag lät David Cowlishaw gå iväg med Nick. Adrian Haines följde i rygg på honom. Så småningom tog Simon Anderson taktpinnen i andra klungan, följd av Mike Trees och mig. Missade passertiden efter första varvet, men det kändes lagom och jag var ju s a s i gott sällskap. Vi låg kvar i samma konstellation på andra varvet, som kanske var lite för bekvämt. Nu började vi dock närma oss Adrian som kroknat något och tappat rygg på David där framme. Passering på 2.17-2.18, vilket var aningen för långsamt. Hade siktat på att snitta 68 sekunder på varven, så 2.16 hade varit mer optimalt. Täten hade nu distanserat oss med ett antal sekunder. Vi passerade Adrian, men tempot ökade inte, utan bedarrade istället något, så jag bestämde mig mot slutet av tredje varvet för att gå upp och höja farten. Tittade inte heller vid klockringningen på tiden, men ökade farten något och hörde Mike smyga upp i ryggen. Vid ingången till sista kurvan drog jag upp farten ytterligare ett snäpp och på upploppet löpte jag ut. Det såg ut – och kändes – som att jag skulle bli tvåa i loppet och bäste M50. Mike hade dock en räv bakom örat och smet förbi i en kort spurt på slutet och jag hann inte svara. Försmädligt besegrad med två tiondelar gick jag ändå i mål på goda 4.34,53 – nytt svenskt M50-rekord och faktiskt totalpers.

Mike Trees var dock en värdig vinnare. En stor idrottsman och väldigt trevlig person – en sådan som man faktiskt unnar en seger, även när det sker på ens egen bekostnad. Efter en gemensam nerjogg under småprat bjöd han in oss på middag på ’The Bell Inn’, en fantastiskt mysig gammal pub i hans hemtrakter strax utanför Reading, med anor sedan 1400-talet.

jag_och_Mike

Mike Trees och jag.

alla_utom_jag_och_Mike

David Cowlishaw, Simon Anderson, Rob Andrew, Adrian Haines, David Blackman, Milan Serafin, Nick Duggan

Mike hade bil som tur var, för på väg mot utgången, efter en avtagande regnskur, kom det verkliga skyfallet! På några ögonblick öppnade sig skyarna och det vräkte ner. Det vräkte t o m upp ur brunnarna på marken! Där stod vi hjälplösa som två trattkantareller i höststormen, med haglet (!) smattrande från ovan och regnvattnet flödande runt fötterna.

Vi fick hälsa på hemma hos honom, träffa hans rara familj och även äta middag med ett par av de som ingår i hans team av triathleter som han coachar (Mike har även tävlat nationellt och internationellt på elitnivå i triathlon). En juniorvärldsmästare i duathlon och en japansk mästarinna i triathlon delade bord med oss!

bordsbild

 Dela på Facebook