Hon är lockande och förförisk, men svårfångad till sin karaktär. Väcker lust och passion, men också smärta och besvikelser. Hon ger harmoni och tillfredsställelse, stora drömmar och en markkontakt med verkligheten som ibland är påtagligt hård och kompromisslös. Hon står ständigt vid dörren och erbjuder nya upplevelser varje dag, men hon är också osentimental och lämnar mig i sticket när kroppen sviker mig efter att vi varit ute på dåligheter och jag inte kan följa med på dagens äventyr. Då står jag där kvar med längtan, saknad och vemod och beklagar mitt öde, trots att det är självförvållat. Å andra sidan, om man aldrig känt saknad eller längtan – har man då någonsin haft något som är värt att ha? Jag brukar säga att vemod är den ofrånkomliga baksidan av ett liv värt att leva. Så ”Come on with the rain”, som Gene Kelly sjöng eller ”Hit me with your best shot”, för att citera Pat Benatar. ”Vemod är en hundvalp som behöver lite tröst”, enligt Anders och Puttes ”Känsliga bitar”. Då kan jag meddela att den här hundvalpen tar allt vemod i världen för att följa med på nästa utflykt i rörelse med detta undflyende väsen. Löpning – can’t live with it – can’t live without it. Bäst fångat kanske ändå av Bryan Adams: ”
I’m gonna run to you
I’m gonna run to you
Cause when the feelin’s right I’m gonna run all night
I’m gonna run to you
