När jag började med löpning var 4 km långt för mig . Ja det var banne mig så långt att jag svor en ramsa mitt första pass längs Skånes gula rapsfält vart jag bodde då som dryga 25-30 nånting. Aldrig i min värld trodde jag att jag skulle bli en långspringare en dag . Men tänk att så blev det!
Hur kan man älska något som är så plågsamt ? Hur kan man le både inombords och utanpå efter att man känt en mental påfrestning och tänker att man aldrig ska göra om det ?. Vid mållinjen har jag glömt det jobbiga och smärtan den kan jag leva med men vad jag inte skulle kunna leva med är att jag inte har försökt och det gör faktiskt inte ont fysiskt . Det tuffa är psykiskt när det börjar ta emot och tankar om att bryta kommer men det är här jag stärker mig själv och gör det jag vet att jag kan, nämligen att gå in i mig själv och säga till mig själv att You can do it! !
För smärtan den kommer på något sätt. Frågan är inte om utan när . De 50 km gick som en dans trots allt .
Johanna dansar fram i Kina . .Hon springer långt på hög höjd och balanserar på en lina. Bland gröna träd och vacker vy hon lufsar på och in i en by. Publiken ropar och tar kort för de tycker att detta är så stort . Efter 50 km är Johanna klar. Detta lever hon länge på i all sin dar. Det är sista dagen i paradiset .
Jag ligger vid poolen och läser en tidning . De andra svenska löparna har åkt hem och det börjar bli mindre och mindre löpare här och mer och mer kineser. Ett lugn har infunnit sig . Det är över . Time go play . Dagarna före har vi roat oss med att hyra Tandem och umgåtts, peppat varandra och bara haft det gott här på Hilton i södra Kina.
Skönt med lite egen tid på ett sätt. Njuta av stillheten och all lyx nu .
Där hemma väntar vardagen igen men längtar efter Selma och nära och kära . Min sista dag är en stor dag här i Kina ungefär som en nationaldag och det märks på att kineserna som checkat in på Hilton är glada och sugna på att leva livets glada dagar . Barnen tjoar och de vuxna är propert klädda och har benvita hudar med välsvarvade frisyrer och blank kalufs . Vad snygga kläder folk har här. Känner mig som den sportfåne jag är i mina löparshorts och mitt Vinden mot kinden linne.
Där utanför visar sig en annan sida. Engelskan hos de boende är minimal och mycket begränsad . Det luktar fisk och kläderna är inte fullt lika välstrukna på de stirrande men vänliga människorna. Kina ett land med variation .
Hotellet lever sitt liv och de leende kineserna är så vänliga och gör allt för att vi skall trivas . Det har jag gjort . Från första stund . Har fått bo på ett riktigt lyxhotell i 6 nätter och laddat upp på bästa sätt även om sömnen varit dålig pga jetlagen så har det varit både avkoppling och D vitamin med tre rejäla buffé mål var dag . Det skiljer 6 h mellan Kina och Sverige och det är väldigt tröttsamt att
komma in i rätt rytm
. 
Efter loppet reflektioner
Det är dagen efter det jobbigaste och mest utmanande race jag gjort i min löparhistoria. Jag visste att loppet var kuperat och att det inte skulle bli ett lätt lopp men höjden här (1750 till 1990) är värst för den påverkar på många sätt eftersom staden ligger på hög höjd är luften tunn. Man syresätter sig sämre och blir lättare andfådd om man inte är van det vilket också påverkar magen och resten av systemet . Detta i kombination med den tropiska värmen gjorde loppet tufft för många . Det blev de som hanterade dessa bitar bäst som stod som segrare på prispallen men den stora segraren tycker jag ändå alla vi som tog oss i mål tillsammans och alla som hjälpt till att göra detta så bra och inte minst alla 100 k löpare som hade 5 mil kvar när jag efter 3.58 sprang över mållinjen på detta Trial world Championship Fuxian Lake highland ultramaraton på hög höjd i 30 grader värme. Mitt första stora ultralopp . Och fler ska det bli .
Skönt att gå i mål och få medalj . Och massage även om den tedde sig lite annorlunda än jag var van vid så gjorde de något med benen iaf för de är pigga och fräscha . . 
Innan loppet och Lidingö 30 veckan före.
Jag har inte riktigt känt mig mentalt återhämtad efter Lidingö och då menar jag i huvudet sugen på att tävla. Normalt brukar jag vilja springa och längta och känna av nerver och adrenalin innan starten men i mitt huvud kändes detta som ett vanligt långpass. Jag var liksom inte taggad som jag brukar . Både Frida och jag pratade om detta efteråt. Många gånger är ju kroppen fysiskt återhämtad men det går liksom inte att prestera på topp för ofta och båda vi har tävlat mycket i år ändå från januari. Bara senaste 6 veckorna har jag 1 lopp på 45 k och 1 lopp på 30 km och nu detta på 50 km . Därför hade jag inga ambitioner här. Hur som helst så kändes kroppen fysiskt återhämtad .
Tävlingsdagen
Jag fick inte springa med musik på loppet vilket jag fick veta 15 min före start. I vanliga fall hade jag nog blivit lite uppstressad av den nyheten men denna gång var jag liksom likgiltig . Hur som så tror jag att det egentligen var tillåtet ) såg och hörde att andra sprungit med musik och det stod ingenstans att det var förbjudet . Hur som helst en upplevelse och det gick ju bra ändå. Stolt över att jag fixade att ladda om och inte lade all energi på det . I framtiden kanske musiken blir ett minne blott . (?)
Vi åt frukost på tävlingsmorgonen kl 05.30. Ställde Klockan på 05.20. Åt mest ris och ägg och bröd med massor av salt över . Intressant att se hur mycket fikabröd en del äter med bakelser och slisk. Matvariationen är stor men jag höll min plan och försökte att inte äta för mycket vilket man lätt gör när man får bo på lyxhotell. Deras mat smakade mumma, goda smoohies, frukt, grönsaker och massa roliga kinesiska maträtter som kinesisk pannkaka och något sötaktigt ris inlindat i sjögräs. Testade något nytt varje dag! 
Klockan 7 kördes vi till starten 2 km bort och där möttes vi av många kineser som ville ta foton på oss som om vi vore kändisar!
Jag och Gurun laddade upp i bussen, min fina vän som gav mig så mycket goda råd eftersom hon är norsk mästarinna på ultralöpning så har hon både
erfarenhet och kunskap, dessutom ödmjuk som få och väldigt hjälpsam.
Vi gömde oss från de fototokiga kineserna. Frida visste ett bra gömställe. I närheten av bajamajorna. =). Vi hade gott om tid och jag passade på att gå på bajamajjan som var ett hål i golvet . Kinesisk bajamaja!
Poliser överallt. Fler poliser än löpare så säkerheten var det inget fel på och bra på sätta fast nummerlappar var de också! More to come!
Redan kl 8 skulle vi in i startfållan och då fick vi sitta där vi elitlöpare och titta på varandra i 30 minuter . Loppet var upplagt så att vi inbjudna elitlöpare tävlade för sig om prispengar och kineserna hade en egen klass med mindre prispengar . Detta var ett trial world Championship och ger olika poäng och detta räknades som brons inom ultra. Distanserna var 5 km och 50 km och 100 km. En lite udda variation kan tyckas men antar 5 km var en kul grej . Så gick starten och jag började springa . För fort i början men ändå långsamt jämfört med om det varit på lägre höjd vilket jag kände av.
Farten 4.17 första 5 km. Inte så det hämmade mig då men 4.17 fart på ett 50 km lopp på hög höjd är orutinerat och ändå gick det inte att springa fortare för jag blev liksom andfådd pga höjden . Jag låg 3a i början och passerades av trean i loppet , en brittiska och mycket duktig ultra löpare efter 5 k ca. Vi höll då 4.30 fart och jag kände redan då att underlaget som var betong var hårt och stumt men det var liksom aldrig så att man kände samma trötthet som tex på ett maraton på flackare bana och normal höjd i högre fart utan det var mer de andra faktorerna som gjorde att farten hölls nere som höjd värme och backar . Vid 15 k passerades jag av en Australiensisk tjej och hade hennes rygg till den första riktigt långa stigningen började .
Hon började då gå och jag trippade andfått uppåt och ifrån . Km efter km. -Helvete tar backen aldrig slut ? Backen fortsatte upp mot 26 km och då var vi uppe på 1950 höjdmeter . Det kändes knappt som jag rörde mig uppåt och jag ser att farten verkligen sjönk. Här var jag väldigt trött . Tankar om att bryta kom. Sedan gick det neråt och då gick det fort . Jag hörde senare många som sade att den branta stigningen och sedan nerför i hård fart gjorde benen stumma . Det kände jag för vid 30 km kom tankar om att bryta igen . Då hade jag även passerats av tvåan från Vm och som var förhandstippad tull segern på 100 km . Varför öppnade jag upp så hårt ?
Vad hade hänt om jag öppnat i tex 4.45 istället som hon gjorde ?. .Kanske hade jag då hållit bättre? Men det är just dessa lopp som gör att jag lär mig hur jag ska lägga upp de längre Ultra loppen i framtiden . Här brydde jag mig inte alls om att haka på utan min plan från början när jag fick åka hit var bara att se och lära och sedan ser jag att jag inte alls är långt efter de bästa. På en platt bana hade jag kanske tagit dem och i kyligare klimat . Många av de som sprang bor i varma länder och har därmed mer erfarenhet men för oss är detta en erfarenhet som verkligen kräver pannben.
Ultra handlar som min vän Gurun från norska landslaget i ultralöpning 100 k sade, om att hitta sin fart som är bekväm och hålla den mil på mil kanske en hel dag . Vi är gjorda för att springa och det gäller att förvalta det rätt . Nu tappade även de övriga också så jag var verkligen inte ensam om att gå in i den sk väggen . 
Närmare målet och polisens inverkan på mig.
Vid 30 km lossnade nummerlappen och jag stannade och åt banan och drack ordentligt och fick hjälp av polis att sätta fast den .Tappade säkert 2 minuter på varje station sista 20 km. Jag bestämde mig då för att se varje 5 km station mot mål som något bra och ett delmål. Något att se fram emot när tröttheten förstärktes . Här skulle jag stanna och äta och vila lite. Så blev det . Åt banan även vid 40 och 45 k.
Passerade några löpare och bland annat en duktig Japansk tjej . Hennes fart hade sjunkit drastiskt medan jag matade på i stabila 4.35 till 4.40. Detta hade jag nog kunnat göra någon mil till kändes det som . Det var verkligen en bra dag för mig och det var fantastisk att veta att jag närmade mig mål och att veta att nu var det slutet för mig . Värmen var nu olidlig och solen stod på . Med 3 km kvar kände jag nyp i min vänstra vad dessutom troligen pga saltbrist och löpning mycket uppför . Kände mig ändå aldrig orolig över att inte kunna fullfölja för nypet kom kanske var 5e minut 3 gånger totalt.
Med 2 km kvar började ett leende födas i mig och jag kände mig stolt över att jag rott detta i land på både en mycket bra tid och placering på detta internationella ultralopp bland några de bästa Ultra löparna i världen som garanterat har både mer år och erfarenhet än jag. Jag slutade 6a på tiden 3.58 och tiderna som gjordes var för alla mycket långsammare. Pratade bla med herrttvåan på 50 som gjort Berlin maraton på 2.17. Han löpte detta på 3.13 vilket är ca 20 min sämre än hans än på 50 km.
Jag var endast 5 min efter mitt personbästa som iofs är från mitt första och enda ultra år 2014 då jag vann Stockholm ultra som rookie och loppen är inte i närheten av varandra Stockholm ultra framstår lätt som en plätt, liksom Ultravasan 45 nu också gör. Jag ser framtiden an och blir nyfiken på att testa ett 100 k lopp i framtiden mot VM och landslaget . Är det möjligt? Vet att det är tufft men drömma kan man för tråkigt vore livet annars.
Massage efter loppet .
Känner att jag passar för att springa långt och min återhämtning har varit fin. Löpningen idag gick så lätt så lätt men det beror nog på att jag är nere på platten igen.
Målgången!
För att ha löpt 50 km var jag pigg men tagen av värmen . Många som sprungit 50 km var missnöjda med tiden för de hade löpt mycket långsammare men jag hade bara 5 minuter efter min förra 50 k tävling år 2014 i Sverige på en lättsprungen bana då jag vann Arrangören och en herre i tävlingsledningen sade att min tid nog motsvarar ca 3.30 på en platt bana. Han var imponerad av min internationella debut .
Efter målgång fick vi 50 km löpare åka buss 50 km tillbaka till hotellet . Min kropp skrek efter salt så jag började med att äta en liten lunch för att få energi . Sedan blev det några öl och vin i väntan på de övrigas målgång . Jonas bröt efter 13 km pga krånglande hälsena och Fritjof slutade 5a på 100 km vilket var fantastiskt med tanke på hans förkylning . Frida blev 3a på 100 km precis som hon var rankad som. Hon hade sitt tuffaste 100 k lopp så jag är så imponerad över att hon lyckades så bra. Vet att många inte klarade varken höjden eller värmen och någon spydde efter målgång och bröt pga att kroppen aldrig svarade . På kvällen orkade vi inte så mycket mer och umgicks lite med ett glas vin innan vi skiljdes åt för att sova . Jag sov bra men jag tog nog aldrig riktigt ut mig eftersom jag inte behövde köra på många backar och värmen samt höjden som begränsade . Fritjof Frida Jonas Gurun och norrmännen samt jag firade det vi orkade .Vinet på hotellet var i övrigt det enda som kostade och det var svenska priser .
På bilden jag och mina norska och svenska vänner.
Färgglad och nöjd.
Så blev det och nu är det bara minnen kvar! Ett otroligt äventyr är över. Här hemma i ett regnigt Sverige och Norrbotten har jag inte vant mig med att det är höst och löven gulnat. Jag tänker tillbaka på de vackra vyerna och gläds åt att jag fick uppleva detta!
Ja vis
Fast vissa saker saknar man inte . Tror ni kan lista ut vad! =)
Foto Frida Södermark.
! 
Så återigen:
Hur kan man älska något som är så plågsamt ? Hur kan man le både inombords och utanpå efter att man känt en mental påfrestning och tänker att man aldrig ska göra om det ?. Vid mållinjen har jag glömt det jobbiga och smärtan den kan jag leva med . Men … Det gör faktiskt inte ont inte fysiskt . Det tuffa är psykiskt när det börjar ta emot och tankar om att bryta kommer men det är här jag stärker mig själv och gör det jag vet att jag kan, nämligen att gå in i mig själv och säga till mig själv att You can do it! Jag kunde, jag kan, jag är faktiskt bra! Jag tror på mig själv. Gör det du också!
Artikel om loppet i lokaltidningen Norrbotten
http://nsd.se/sport/nilsson-sprang-monsterlopp-i-kina-mor-i-psyket-nm4657967.aspx
Tack för alla grattis! Tack för all support och framförallt tack till alla som tror på mig!
Adios!
