We run Rome!

Nyårslopp blir allt vanligare, det stora och häftigaste är i Sao Palo, vilket man måste springa någon gång. I Sverige känns de inte så häftiga. Snö, kallt och snålblåst. Inte direkt så man känner för att gå ut och köra ett race. I Madrid kan man springa tre stycken på samma dag. Enligt min Pablo ska det vara möjligt att få in 5st. Han ska försöka sig på det nästa år. Men jag tycker det känns lite mycket. Tre räcker!

Själv var jag nere i Rom för att springa loppet We run Rome på kullerstensgator genom de centrala delarna av den italienska huvudstaden. Vi var en liten Svensk- finsk delegation. Med mig, bröderna Södergård, Johan Hydén och den finska superstjärnana Sandra Eriksson. Vi hade fått resan av Nike efter att ha vunnit en stafett i Rolandshovsparken. Förhoppningen var att få komma söderut och springa ett lopp i lite värme i stället för de blåsiga och halkiga svenska nyårsloppen. Tyvärr var det nog kallare i Rom än det var i Sverige denna nyårshelg, 3 grader och rejält blåsigt. Som tur är kan man värma sig med vin i Italien och vi hade blivit lovad champagne, utav Nike, vid vinst! Så som det sig bör vid ett nyårslopp!

We Run Rome var ett sådant där jippolopp. Numret var förtryckt på en tröja så att alla löpare såg likadana ut. Stämningen var god och för den stora massan var det deltagandet och upplevesen av Rom tillsammans med andra som var behållningen av loppet. Men inte för mig. Jag är tävlingslöpare och vill under loppet tävla mot andra inte skratta med dem. Det kan man göra efteråt. Nyårsloppet i Rom har tidigare år haft ett rätt bra startfält. Men då alla såg lika bra ut var det svårt att veta på startlinjen vilka som skulle stå för motståndet och vilka som inte skulle göra det. Men vill ju ogärna döma folk efter magstorleken.

Det jag visste var att jag ville slå Laser. Eller det enda viktiga var att slå Laser. Detta då Sandra och Hydén ställde in, pga. dåliga näsor och skickade ut sina respektive på banan istället. Annars hade jag nog inte velat ta stryk av dem heller. I övrigt så visste jag ingenting om motståndet eller banan när vi stod på startlinjen, Det jag hade förstått var att det var mycket kullersten då Rom är en gammal stad.

Laser är glad vid starten

När man inte vet någoting om banan eller motståndet så måste man springa på känsla. Man måste hela tiden se till att ha en växel till, för man vet aldrig vad som kommer längs med banan eller när loppet är slut. Man kan ju gissa sig till att det inte är så långt kvar men man vet aldrig riktigt säkert. Så jag gled bara med tätklungan som till en början anfördes av Laser och någon Italienare.

En klunga mitt i Roms shopping rush!   

Halvvägs, in i loppet, kommer en backe eller en backe! Det var en serpentinväg upp på ett berg, typ 1500m lång. Det var då jag kom på att Rom var byggt på 7 kullar. Det hade jag inte tänkt på innan start! Men det var även där jag tog kommandot i loppet, för att se hur pigga de andra var. Sedan var det jag som körde fram till Colosseum, där något lustigt händer! De har inte rensat vägen vid Colosseum från trafik, så ledarmotorcyklarna och vi springer rakt in i en Italiensk trafikstockning. Detta har jag i mitt långa löparliv faktiskt aldrig varit med om. Men det vara bara att zick zacka mellan bilarna tillsammans med vesporna som gjorde samma sak.  Man måste vara anpassningsbar. Och har man tävlat i Marocko så vet man att allting kan hända. Man får inte haka upp sig på det, utan bara köra vidare.

Jag kör emot Colosseum och trafiken börjar tätna.

Efter det tar den enda löparen i klubblinne kommandot och jag hakar på. In mot stadion vid Circo Massimo där målet ska vara är det bara vi två kvar av klungan. När jag anar att vi är på väg in mot upploppet så gör mitt ryck och springer in som förste man. Spurtseger precis som jag ville. Det visar att hoppstyrkan och spänsten har jag gett resultat! Jag kan växla tempo igen, som en 20-åring.

Målgången! Italienarna tyckte jag såg tjock ut på detta kort. Så de vill inte använda det för sin marknadsföring av loppet.

Han som jag slår i spurten visar sig vara Angel Mullera. Den katalanska hinderlöparen som är känd för två saker. Dels för att han var fyra i mål på EM i 3000m hinder i somras. Och tillsammans med spanska förbundet la in den protesten som fick Mekhissi diskad för att ha dragit upp tröjan på upploppet. Så han är inte populär i Frankrike. Det andra är att en spansk tidning 2012 publicera mejl mellan honom och en läkare om hur man tog mikrodoser Epo. Då plockade spanska förbundet bort honom från OS truppen till London. Men sedan blev han friad i domstol. Epo eller inte? I Rom fick han spurtstryck.

Laser, jag och Mullera! Som var en rätt trevlig snubbe trotts sitt ryckte.

Som vanligt ute på Europa Touren så blir det en jävla fest efter loppet! Nike fixade den Champangen de hade lovat för vinsten och det var restaurang och klubb. Men det skriver vi inget om för att skona Olof Södergård som fick en officiell sluttid på 64min.