Signed, sealed, delivered 2016

Gunnar Durén  
Årets runner's high: seger i New Balance Fifth Avenue Mile

Årets runner’s high: M50-seger i New Balance Fifth Avenue Mile

Tävlingssäsongen 2016 är i princip avslutad, lite tidigare än vanligt p g a att jag avstår höstens veteran-VM i Perth, Australien. Dags att utvärdera årets insatser.

Efter att ha snubblat in i 2016 efter nyår med en segdragen maratonrelaterad fotskavank, blev inomhussäsongen ofrivilligt, ofrånkomligt och otillfredsställande inställd. Nåja, det är inte så att det är så förfärligt synd om mig – det är jag fullt medveten om. Andras bilder av kirurgiskt avlägsnade köttbitar, hälsningar från sjukhussängar och skildringar av post-operativt rehabtragglande har passerat i en aldrig sinande ström på sociala medier. Det är roligare att vara hel än att vara skadad och om något har jag i alla fall fått chansen att lära av mina misstag. Det senaste av dem var att springa ett marathon på alltför bräcklig grund.

Väl tillbaka i löpträning mot slutet av februari belönades jag dessutom med en grupp (!) av jämnåriga träningskompisar, vilket är få förunnat inom veterankretsen. Denna grupp utgjorde grogrunden till något som skulle bli en av säsongens absoluta höjdpunkter: det till sist lyckade världsrekordförsöket på stafett 4 x 800 m i M50. Det var för oss något av ett Mount Everest-projekt i miniformat i det att det krävde rätt bemanning, rätt träning under lång tid, minutiösa logistiska och tekniska förberedelser och även ett första misslyckat försök, retur till baslägret för omgruppering, innan vi efter en gemensam kraftsamling lyckades resa den svenska världsrekordflaggan på vårt virtuella berg. Arrangörens och motståndarlagets benägna hjälp samt tur med yttre omständigheter som väder och vind var också viktiga faktorer. Rekord är till för att slås, så även vårt nysatta. Men det känns stort att ha varit med om att sätta ett världsrekord och känslan blir faktiskt lite större av att dela den med några andra farbröder. Det är ett minne vi kommer att dela så länge vi lever. Och skulle vi på ålderns höst mot förmodan glömma bort hur det var, så får väl några anhöriga hjälpa oss att komma ihåg.

Karlstad GPs inbjudningslopp på 800 m för M50 var en upplevelsemässig höjdpunkt, där jag lyckades infria förväntningarna och vinna loppet. Det var väldigt hedrande och roligt att tillsammans med mina medtävlare få visa upp lite av den positiva energi och kärlek till friidrotten som finns även bland oss veteraner.

I övrigt blandade jag högt och lågt under säsongen. Träningen gick allt bättre och närmade sig tidigare högstanivåer, men jag hade alltjämt svårt att få ut det på tävling. Årsbästat på 800 m stannade på 2:04.74, en knapp sekund sämre än fjolårets åb, trots att träningen tydde på högre kapacitet. Jag vann visserligen både 800 m och 1500 m i nordiska veteranmästerskapen i Odense, men förlorade årets alla dueller mot Per Björkman, inklusive VSM, om än knappt.

Säsongsavslutningen med spurtstrid in på mållinjen mot flerfaldige mästaren Gerry O’Hara till seger i Fifth Avenue Mile blev helt klart årets individuella höjdpunkt. Att på egen hand vinna ett hårt lopp i tuff konkurrens var, kan jag medge nu i efterhand, välbehövligt för självförtroendet. Det är lätt att bli bortskämd av framgångar, men att lyckas nå sina mål är en stor förmån och det gäller att passa på att njuta av stunden. Det kunde jag nu göra och dessutom fira tillsammans med frun!

En träningsmässig erfarenhet jag tar med mig är värdet av regelbunden yoga. Det är inte avancerad raketforskning i mitt fall, snarare en fungerande form av rörlighets- och smidighetsträning. För min del tog jag upp den pga ökande stelhet, framför allt på morgnarna. Morgonstelheten har försvunnit. Viktigast dock är att jag (peppar peppar) hållit mig skade- och i princip symptomfri under denna säsong och kunnat genomföra alla pass enligt plan.

Efter en helt träningsfri vecka ska jag nu snart smyga igång med lite alternativträning för att få igång cirkulationen i kroppen. Om en dryg vecka är det dags att återintroducera löpningen i form av några lätta distanspass. Därefter rullar höstträningen successivt igång med bl a distans, styrka och backe. Det ser jag faktiskt verkligen fram emot. Hösten är en fin träningstid!

 

 Dela på Facebook