Svärd och vin! Det är inte ofta det är svärd och vin som man ska springa om. Oftast brukar det vara någon tröja eller i bästa fall en pokal. Så när jag kunde välja på att springa det spanska uttagningsloppet till Terräng EM eller Espada Toledana i Toledo så vart valet enkelt. När jag anmälde mig till loppet så hade jag goda förhoppningar om att kunna komma topp tre. Men dessa förhoppningar grusades snabbt när startlistan släpptes.
Nuñez och Jose España två terrängspecialister som även gjort 28:40 på 10000m banan, Martos EM fyran på 3000m hinder, Galan en maratonlöpare som gjort 2:13, plus en kille till med 28:50 pb på 10000m och en 1500m kille som gjort 3:37. Nej, att komma topp tre skulle bli svårt. Om jag vart i toppform hade det kunnat gå, men jag är inte i toppform. Så långsamt, framför arrangörens hemsida, rann hoppet om svärd och vin ut. Men bara för att man inte kan vinna så får man inte ge upp. Det var bara och åka till Toledo och försöka hänga med bäst man kan.
Banan var av blandad karaktär, delvis gräs och rätt lerigt och delvis ojämnt grus med rätt mycket stenar. Inte direkt mitt favoritunderlag och pga. leran var man tvungen att ha spikskor, vilket gjorde den ojämna, steniga delen rätt så svårlöpt, då spikarna inte går ner i backen. Men terräng ska vara svårlöpt och olika banor passar olika löpare. Tittar man i resultatlistan under den europiska terräng säsongen, så varierar resultaten rätt mycket mellan de olika löparna, vecka efter vecka. Ibland är det en torr gräsbana och då är det någon som är bra på det. Nästa helg är det en lerig gräsbana och då är det någon annan som inte hade en chans på den torra banan som springer bra. Sedan spelar det stor roll hur banan är lagd. En knixig terräng bana med mycket skarpa kurvor tenderar att passa hinderlöpare vilket ofta är bra på orytmisklöpning medan en bana med få kurvor där man kan hålla mer jämnfart passar ofta löpare som har slätt banlöpning som sin specialitet bättre. I Sverige har vi begreppet Åhwallbana vilket är en tungsprungen och grisig banan med mycket snäva kurvor. Där springer Åhwall som en gud. Själv fördrar jag raka motsatsen. Torra gräs/grusbanor utan speciellt mycket snäva kurvor.
Toledo hade kunnat vara en bana som passade mig om det inte hade regnat hela veckan och banan var blöt och lerig. Först ett kort varv sedan fyra långa, dryga 9km. Men det visste jag inte förrän på starlinjen då jag var tvungen att fråga Martos hur vi skulle springa. I början gick det inte så fort. Det kändes i alla fall inte så. Men sedan stack Galan och Nuñez. Då fick jag känna på att de hade en annan kapacitet än vad jag har just nu. Vid två km så får jag släppa de fyra starkaste gubbarna som bara försvinner iväg och jag ångrar att jag sprang maxade 400-ingar dagen innan. Sedan känner jag att det går rätt långsamt. Sådant är rätt frusterande. Jag känner att jag har okej ben, men så fort jag försöker trycka till så kommer det ett sug i magen och jag får dra ner på tempot. Detta har varit vanligt förkomande för mig, liksom många andra, första terrängloppen på våren. När man inte tävlat eller kört speciellt mycket långa hårda intervaller. Tävlingar och långa hårda intervaller brukar vara receptet mot det där suget i magen. Nu var det längesedan jag körde något sådant.
De sista fyra kilometrarna kändes bättre. Jag hade Moreno i släpptåget en AD Marathon kille som gjort 28:53 på 10000m och Baladron en ung 1500m kille som gjort 3:37 och kommer från stor klubben F.C. Barcelona. Jag förstod att jag inte skulle ha en chans mot en så snabb och ung kille i spruten, så jag drog så hårt jag kunde för att bli av med dem båda. Men så fort jag fick en lucka kom det där jävla sugen i magen och jag fick släppa lite på farten och då kom de ikapp igen.
Jag försöker dra ifrån Moreno och Baladron från F.C. Brcelona.
Det slutar med att jag får ge mig på slutet mot Baladron, men lyckades slå Moreno. Vilket gör att jag slutar på 6.e plats. Det betyder inget svärd och inget vin! För det var bara till de tre bästa som får så fina priser. Jag ångrade grymt att jag inte sprang veteranklassen. För där fick segraren ett svärd och vin. 4km i M35 hade jag vunnit! Men nu fick jag se på när de andra höjde sina svärd på pallen.
Från vänster: trean Martos, ettan Nunez och tvåan España
Men innan det är dags att gå går där ifrån och ta mig upp till den medeltida stadskärnan för lunch. Så kommer några spanjorer fram till mig. Jag är rätt igenkänd i Spanien och spanjorerna vet vad jag gillar. Så de räcker över en flaska vin och ett litet svärd. Det är alltid bättre priser i Spanien! Vino y una pequeña espada!
nice
Congratulations ;-)