Det börjar bli dags att hämta tillbaks den här bloggen.
Det finns väl i stort två anledningar till att jag inte skrivit något på väldigt länge:
Dels har min smartphone och springlfa-sidan inte varit speciellt kompatibla när jag haft något att skriva.
Men framförallt har jag sedan augusti sprungit ungefär lika mycket som valfri överviktig engelsman på ett all-inclusive på södra Teneriffa.
Problemet i ländryggen blev mer långdraget än jag kunde tänka mig. Sista månaden har det inte hänt nånting i läkningen, utan det ligger och gnager mer eller mindre hela tiden. Väldigt lite när jag inte springer och jag hinner springa ungefär en minut innan det gör riktigt ont i foten. Ja, foten. Nerver är spännande saker.
När jag skrev det mesta av det här inlägget var jag på ett plan hem från just södra Teneriffa där jag och familjen varit en vecka ihop med mina föräldrar, mormor och min bror och hans familj. Och en väldans massa feta britter på ett all-inclusive.
4.6 miljarder år av evolution. När gick det fel?
Skoja bara. Lite. Det var bara väldigt många som var lite väl utrustade för både svält och polarkyla runt poolen än vad som är nyttigt kan man väl säga.
Jag hade telefonen väldigt mycket på hotellrummet den här resan så tyvärr finns det inte många bilder att dela ut men det var det värt. Väldigt skönt att glömma bort sociala medier.
Det har varit en bra resa på de flesta sätt förutom just då träningsdelen. Ska man utvärdera triangeln ”Träning-kost-sömn” får väl sömnen bäst betyg. Några ganska kassa nätter och resten var ok. Inte toppskick på sängarna, bäddsoffan kan ha varit samma årskull som jag och dubbelsängen var rejält hård. Men det fungerade.
Kosten har varit ganska dålig. Långt mycket bättre än många andra i den skramliga matsalen men knappast elitmat. Menyn baserades på Pepsi max, ostmackor, frukt, glass och nån soppa. Och lite godis däremellan. Som vegetarian är bufféer lite bökiga…
Och träningen då? Som sagt; ingen löpning. Eller jo, sprang upp för ett litet berg och ner igen. Vi gick upp dit först och när pulsen letade sig upp till zon2 klickade hjärnan igång. Ganska brant men inte så långt. Men det var väldigt skönt att känna lite mjölksyra och ansträngd andning igen. Och att springa tekniskt upp för och nedför för att sedan kasta sig i vågorna nedanför var roligare än vad någon som inte fattar kan förstå.
Hade jag kunnat springa hade vi bott riktigt bra: åt ena hållet fanns en lång, platt strandpromenad utmed vattnet. Åt andra hållet även där strandpromenad men betydligt mer kuperad och teknisk. Direkt utanför entrén startade en uppförsbacke, ungefär kilometern lång med perfekt lutning för tekniklöpning både upp och ner.
Dessutom… jag har varit på Teneriffa några gånger och varje gång lockats lite av Teide, vulkanen som mäter ca 3600 meter över havet. Från pool-området syntes toppen dryga 28 km fågelvägen bort. Google mätte 58 km gångväg.
Sjukt lockande utmaning. 58 km blandad löpning med faktisk stigning på 3600 meter och en rejäl mängd höjdmeter. Kanske nästa gång…
Havet utanför var inte speciellt simvänligt med vassa klippor, höga vågor och kraftiga underströmmar och motivationen till att simma i poolen var som bortblåst under veckan. Inget fel på poolen men nä, det lockade inte alls.
Det har ju blivit en del promenader under veckan men inte som kan räknas till träning så det ska bli skönt att komma in i de rutinerna igen.
Den 7e december ska jag till Stockholm för magnetröntgen av ländryggen. Kanske handlar kommande inlägg om resultatet därifrån?
