Tredje gången gillt?

Har inte blivit så mycket skrivande på ett tag. Det beror på det här djävulskapet som heter livet, den där tiden mellan passen. Livet består mest utav att skola, mat och sömn. Det kan bli långtråkigt och stressigt, speciellt när ens lärare är fullt övertygade om att elever har ca 30 timmar per dygn istället för de 24 timmar som de flesta andra har.

Nog om det, sen sista har det kanske inte hänt jättemycket. Förra helgen sprang jag en tävling. Det var meningen att det skulle gå bra. Skulla vara onödigt att springa om man inte ville springa bra. Det gick inte bra. Det skulle vara onödigt att springa om det alltid gick bra. Kort och gott försökte jag springa ”majlen” på en skaplig tid (sub-4.05) hemma i Albuquerque som skulle kvala mig till NCAA-mästerskapen i mars. Då Albuquerque ligger på 1600m höjd har NCAA räknat ut att man på en majl får räkna bort en viss faktor från tiden för att göra det jämnlikt med att springa på havsnivå. På låga fyra minuter resulterar det i att man får räkna bort ca 5,2 sekunder från sluttiden. Alltså satsade jag effektivt på att springa sub-4. Loppet gick ut snabbt och 800m passeringen betades av på ca 2.01. Redan då kändes det segt. Kom upp till 1200m runt 3.04-3.05 sen blev sista 400m en pina. Joggade i mål helt slut på 4.12. Ett kapitalt misslyckande. För att strö salt i såren skulle jag också springa 800m en och en halv timme senare. På tunga ben stapplade jag in i A-heatet mot 6 andra sub-1.50 herrar. Det gick som man hade kunnat gissa. Släpade iallfall mig runt på 1.57 och får räkna det som ett bra träningspass. Blev ändå en vecka med ca 115 km löpning så det är inte fy skam.

I tisdags var det förstås dags för banpass och då var tanken att jag skulle revanschera mig lite på favorit/hat-passet 10x400m. Hakade på Jake som precis sprungit sin andra tid runt 8.00 på 3000m föregående helg. Efter att ha utannonserat att han var matförgiftad och skulle skita på sig vilken sekund som helst höll jag mig dock lite på avstånd passet igenom. Hursom så betade vi av passet i stegrande fart men med ett snitt på 62.2. Klart godkänt och en liten revansch, trots att bena inte kändes hundra procent. I fosterställning efter målet nåddes jag av det minst sagt nedslående beskeded att jag hade 10 minuter på mig att återhämta mig inför ytterligare en 400-ing. Fick krypa in på gräset och jogga ett par varv innan det var dags. Jake hade kapitulerat till toaletterna och jag fick slå följe med Ross på denna sista marsch runt banan. 55 sekunder var ordern. Bena var fortfarande tunga men det var bara att trycka på. Med 200m kvar kändes det faktiskt rät stabilt så jag tryckte till lite och in i mål stannade klockan på 52,7. Hyffsad split med ett benhårt pass i benen. Revanschen var tagen!

Nästa försök på att kvala till NCAA blir den 14 februari. Förhoppningsvis blir det tredje gången gillt!

I andra nyheter så är det tydligen livsfarligt att springa nuförtiden. Det har iallfall några ”vetenskapsmän” listat ut. Sen finns det ju andra som menar på att det är bra. Sen är det ju tydligen helt legitimt att kröka järnet om man villl som idrottare. Andra menar på att så är det inte. I dagens samhälle verkar inte källkritik vara speciellt viktigt, så räkna med fler goda nyheter från (pseudo)vetenskapens värld.

Om jag ska ge mina 2 cent angående just studien om löpning så kan jag ju bara säga att jag känner många som tränar hårt, och många som är jävligt lata. Jag tror att livslängden på den första gruppen odiskutabelt kommer att överstiga den andra gruppens. För övrigt verkar ju studien inte ta hänsyn till att en aktiv livsstil ofta leder till hälsosamma beslut utanför löpning, till skillnad från kanske andra grupper… Sen tror jag ändå att jag kommer att vara lite nöjdare med mitt liv om jag lever 5 år mindre men slagit tre svenska rekord än om jag lever tills jag typ är 180 år men bara kan skryta med att jag har levlat 3 karaktärer till level 80 i World of Warcraft. Man lär så länge man lever…