Våga tro

Gunnar Durén  

Vi har nog alla upplevt stunder där det bara handlar om att våga tro. När alla fakta lagts på bordet, samband är klarlagda, argument har vägts för och emot. Det enda som återstår är att en ska fatta ett beslut, ta ett steg ut i det okända eller i alla fall lämna tryggheten och i någon mån riskera att misslyckas. De finns i smått och stort. Från att våga vända på bunken när marängen är vispad till att köpa en dyr bostad eller att drista sig till att ta sitt första andetag i luftaggregatet som nybörjardykare. Det behöver inte vara att lindansa över avgrunden mellan två skyskrapor. Det som definierar ögonblicken är känslan av att våga trotsa sin rädsla. Belöningen är ofta stor och stavas glädje, befrielse och lättnad. Från vad beror på karaktären av ens egna demoner. Gemensamt för dem är att de kräver mod.

När ska en då våga tro? Kan en säkert välja segrarlaget om tio tidningars tips är eniga? Kan en lita på att AIK vinner SM-guldet i år? Har jag vispat tillräckligt eller kommer jag att få äggvita i huvudet? Håller den första naturisen för en skridskotur? Och, i mitt fall, vågar jag tro på att kroppen kan hålla för fart igen?

”Om signalen blinkar blå, då är allt som det ska”, sjöng Adolphson & Falk, och det gör den i min värld. Efter sommarens inhopp på bana, med efterföljande skadetrassel har jag gjort ännu en omstart. Jag har utsett frun till coach och tillsammans har vi gjort försiktighetsprincipen till riktlinje (”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes. Ordet används inom flera olika områden.”, enligt Wikipedia). Vecka för vecka har vi flyttat fram positionerna.  Den senaste veckan har jag genomfört träningspass som börjar likna ”normala”. Jag har både sprungit backintervaller och progressiv distans. Viktigast av allt är dock att jag är symptomfri. T o m naprapaten sa att kroppen kändes bättre än på länge.

Vad beror det på då? God sömn och riktigt bra mat är konstanter sedan tidigare. Så även mina regelbundna (3-4 ggr/vecka) yogastunder på 15-20 minuter. Dagen efter veckans tuffa kvalitetspass kör jag alternativ träning (spinning). 2-3 korta styrkepass är insprängda i samband med andra träningspass. Fokus på dem är bål- och benstyrka och jag kör nästan alla benövningar enbent, ofta i form av olika hopp. Naprapatbesöken är numer lite mer frekventa (går varannan eller var tredje vecka i genomsnitt) och har mer karaktären av prehab än rehab. Men framför allt tror jag den avgörande variabeln är att köra träningspassen enligt försiktighetsprincipen. Själv har jag tidigare uppenbarligen inte varit riktigt tillförlitlig som beslutsfattare i de avgörande lägena, så att ha en coach som håller mig på banan har varit helt avgörande.

Jinxa vill man inte, men ibland måste man våga lite också, i alla fall våga tro. Med försiktighetsprincipen och coachen som ledsagare kanske jag kan till och med kan börja hoppas på några pass på Bosön i november. Så ser i alla fall planen ut. Så, nu har jag sagt det. Peppar peppar och ta i en massa trä, helst en hel timmerbröte eller IKEAs lager av Billybokhyllor. Fingers crossed och spark i baken och allt vad det heter. Nu kör vi! Vad är det värsta som kan hända? – Att jag får starta om igen och det har jag ju gjort förr.

 Dela på Facebook