Vägen till ett EM

0
45

Veckan kunde startat bättre. Tidig december betyder tentor, och tentor betyder stress och mindre sömn än vad man önskar. Att resa över Atlanten är också vanskligt, skulle det visa sig.

Efter en mindre lyckad avslutning på den amerikanska terrängsäsongen, då jag misslyckats att kvala individuellt till NCAA-mästerskapen från den mycket tuffa regionen New Mexico deltar i, hade jag i alla fall fått chansen att tävla på terräng-EM fyra veckor senare. Att hålla formen vid liv i fyra veckor medan resten av ens lagkamrater tar säsongsvila är ett konstverk i sig. Vädret blir sämre, dagarna kortare och skolarbetena mer frekventa. ”Less is more” är en fras som fungerar gott i dessa sammanhang. Jag försökte få ihop så många bra pass som möjligt, trots att volymen blev lite lidande. Överhuvudtaget är det tufft att hålla tävlingsform från oktober till december. Vissa pass blev bra, andra blev rätt kassa. Jag försökte hålla någon form av balans mellan vila och hård träning för att inte helt tappa formen, men samtidigt inte gå in i väggen.

Till slut hade veckan för terräng-EM kommit. Tanken var att skriva fyra slutprov på tre dagar innan avfärd runt lunchtid på onsdag. Då tre av de fyra proven avhandlades i ämnen av matematisk karaktär (statistik x2 samt linjär algebra) var kvantitet av hög prioritet. Söndag och måndag natt bjöd alltså inte på några 8-9 timmars sömn; tisdag natt knappast bättre då det tuffaste provet skulle skrivas onsdag och allt behövde vara i ordning inför hemfärd. Träningsmässigt var måndag en lättare distans, tisdag 8×1 minut lite tuffare löpning och onsdag morgon en halvtimmes jogg. Blygsam träning. Provet på onsdagen skulle egentligen skrivits på fredagen, men jag hade lyckats få det flyttat, efter vissa invändningar, till 9:30 onsdag morgon. Provet var 2 timmar och min flight lämnade Albuquerque för Los Angeles kl. 12:23. Så efter uppstigning kl. 6:30 på onsdag gav jag mig ut på joggen, följt av en lättare frukost. Efter detta så åkte jag och checkade in min väska mot Stockholm, drygt tre timmar innan avgång.

Provet skrevs sedan individuellt tillsammans med min mattelärare. Provet var rätt intensivt och jag hamnade lite ”in the zone”. Jag hade nog antagit att läraren skulle säga till när mina två timmar var över, så jag tänkte inte så noga på just tiden. Tillslut sa läraren till mig att lämna in tentan, som gått kanske aningen över förväntan. Efter att jag lämnat in tentan slog jag på mobilen på väg ut ur skolbyggnaden. Jag möttes av tiden 11:45. Läraren hade tydligen givit mig lite extra tid utan att jag vetat om det. Utan att vara överdrivet stressad så skyndade jag hem, kollade så att jag hade pass och dylikt i väskan och fick sedan skjuts de 2-3 km till flygplatsen. Väl vid flygplatsen hade jag ca 20 minuter på mig innan avgång. Albuquerques flygplats är rätt liten så även nu kände jag ingen superstress. Att ta sig till gaten på 15 minuter borde vara lätt som en plätt. Igenom säkerhetskontrollen gick det ganska smidigt, men det tog någon extra minut att få handbagaget genom röntgenapparaten då bara en ”lane” var öppen. Efter säkerhetskontrollen hade jag 10 min på mig tills avgång. Jag joggade till gaten. Väl vid gaten traskade jag fram till boardingen. Mannen där undrade: ”Can I help you?” Jag svarade: ”Yes, I’m boarding”, till vilket mannen svarade: ”No, you’re not”.

Tydligen så stänger boarding 10 minuter innan avgång och ingen har tillåtelse att släppas på efter att planet stängt dörren. Ganska standard regel, men en som sällan brukas i Albuquerque, och än mer sällan då planen som regel är 5-10 min sena. Jag hade alltså kommit 8 min innan avgång vilket föranledde att jag inte fick komma ombord. Efter några vädjanden om att rucka på regeln blev jag förpassad till ett kundtjänstnummer. De efterföljande 15 timmarna var lite av en mardröm.

American Airlines kunde inte boka om min biljett utan jag var tvungen att vända mig till Travelstore i Sverige, som självklart var stängt den tiden. Efter att ha pratat med flera olika representanter för AA, fick jag tillslut ge mig av hemåt igen då hemfärd på onsdagen inte skulle hända i alla fall. Till hör också att den väska jag checkat in onsdag morgon nu låg någonstans i Los Angeles och skulle ligga där tills jag hämtade den.

Det korta med det långa var inte resebyrån till mycket hjälp, men jag hade tillslut lyckats fixa en hemresa via Los Angeles så att både jag och mitt bagage skulle komma hem till Stockholm innan avfärd till Frankrike kl. 8 lördag morgon. Detta hade vi lyckats reda ut kl. 3 på natten mot torsdag, och jag skulle flyga kl. 11 nästa morgon. Med ca 4 timmars sömn fick jag ordning på allting, och hann slänga in en 15 minuters jogg med stegringar innan avfärd nummer 2.

Väl i Los Angeles så hade de problem att hitta min väska och det drog ut på tiden. Ett tag trodde jag att väskan trots allt skulle bli kvar i Los Angeles, men med ca 1 timme och 20 minuter kvar till avfärd över Atlanten fick jag äntligen min väska tillbaka. Över Atlanten kunde jag t.o.m. sova runt 6 timmar, vilket nästan var mer än jag mäktat med de två senaste dagarna tillsammans.

Väl hemma hann jag hem och äta och sova 6 timmar innan avfärd till Marseille. Med tunga ben, och ögonlock, anlände jag äntligen tillsammans med det svenska laget till Hyeres lördag eftermiddag. För att strö lite salt i såren hade min väska återigen hamnat på villovägar, den här gången i München. Så med lånade skor joggade jag i skymningen banan tillsammans med Olle och David. Banan hade aningen för bra underlag för att passa mig, men var väldigt platt. En del kullar och rappa stigningar såg också till att inte göra saker alltför lätt.

Banan i Hyeres
Banan i Hyeres

Efter att ha fått en inte alltför dålig natts sömn käkade jag en go’ frukost med Medelhavsutsikt från den resort som tillfälligt fungerade som hotell åt alla landslagen. Det var skönt i luften, om än mulet när vi gav oss av till Hippodrome dé Hyres, den galoppbana som banan var förlagd till.

Frukost vid Medelhavet
Frukost vid Medelhavet

Uppvärmningen kändes aningen seg, vilket är förlåtligt med den hektiska vecka jag utstått. Dock är en dålig uppvärmning sällan indikativt av ett segt lopp. Så till startlinjen var jag ändå positiv och försökte att inte sätta någon press på mig själv. Förra året sprang jag bra och avslappnat eftersom jag inte hade några som helst förväntningar på mig själv, så jag försökte kopiera det receptet i år.

Starten gick, och det gick undan rejält från början. Turkarna försvann i väg, med David inte långt bakom, medan jag själv la mig i bakre delen av klungan med vetskapen att det var långt kvar. Första kilometern klockades in någonstans runt 2:50, med en OK känsla i kroppen. Fortsatt hög fart in på det andra korta varvet, som sprangs helt inne på galopparenan, innan vi gav oss ut på de längre varvet (delvis i Pinjeskog) och farten mattades. Den svaghet som jag har är att jag inte riktigt är bekväm ännu med att mata 3:00 min/km i terräng, vilket ledde till att farten var lägre än behövligt. Jag sprang i en mindre klunga med en dansk löpare och en irländare. Jag och dansken höll ihop länge (innan han drog ifrån lite på sista varvet), medan jag sprang ifrån den inte så skönlöpande irländaren mot slutet. Utöver den lite lägre farten i mitten av loppet är jag mer missnöjd med sista varvet. Normalt sätt är jag mycket stark sista 1-2 kilometrarna i terräng. Jag kände mig också ganska bra in på det sista varvet med ungefär 2 km kvar. Dock fegade jag ur lite. Jag tror att den mentala ”edgen”, som ofta är en annan stark sida, tagit en liten törn av de mindre perfekta förberedelserna. När man vet att man är bra förberedd är det lättare att kräma ur allting, eftersom man vet att man har förberett sig för just det. I det här fallet började snarare tankar komma om att jag rimligen borde vägga snart. Det var synd att jag inte kunde hitta den där berömda sista växeln eftersom jag hade ganska mycket löpare nära framför mig, framförallt en stor grupp med norrmän. Glappet upp till en låg trettio placeringar var inte extremt stort. Dagen slutade med en 41:a plats, ändå klart godkänd som förstaårssenior. Jag har inte sökt så noga, men tror mig inte hittat någon svensk förstaårssenior med en lägre placeringssiffra genom historien (dock också tack vare förbundets ovilja att skicka seniorer i vanliga fall). Så allt som allt en godkänd debut som trots allt kunnat bli bättre. Målet var kanske framförallt att vara med och se och lära med vetskapen att de bästa åren är att komma. Det målet tror jag att jag uppfyllde. Framförallt var det positivt att se att steget mot en topp-20 placering inte var astronomiskt. Vad kan man dra för slutsatser från helgen:

  1. Att missa flyg, speciellt över Atlanten, är sällan bra. Ska man någonsin prova rekommenderar jag att inte göra det dagarna innan ett stort mästerskap som går på en annan kontinent.
  2. David och Olle kombinerade för en av de bästa svenska prestationerna löpmässigt på några år. Terräng samlar de bästa löparna från alla distanser mellan 800m och marathon och ställer de på samma startlinje. Allting topp-25 är att betrakta som mycket respektabelt.
  3. Visst skulle vi ha ett lag! Att förbundet varje år skickar lag till saker som Europcupen i mångkamp, men inte varje år till terräng-EM (som ju faktiskt är ett mästerskap, till skillnad från Europacupen) är oförståeligt. Dock ska man notera att det fanns ambitioner till ett lag som dock sprack eftersom Johan Larsson enligt uppgift inte ville springa. Från förbundets sida ska man dock redan i ett väldigt tidigt skede säga att man satsar på ett lag så att man kan planera efter det. I det här fallet var det olyckligt eftersom vi med en fjärde gubbe runt trettionde plats (om jag minns rätt) tagit en fjärde plats. Förhoppningsvis lär de sig till nästa år.

IMG_9093

Lite övriga observationer jag har gjort nyligen:

  1. SOK borde byta namn till SIIK. Svenska Inkompetenta Idioters Kommitté.
  2. Det är inte svårt att lista ut varför det är så dött runt friidrotten i allmänhet, löpning i synnerhet, och terränglöpning i übersynnerhet från ett medialt perspektiv. Det räcker med att läsa friidrott.se samt klubbars egna hemsidor för att se problemet. Om terränglöpning bryr sig folk så lite att inte ens min egen klubb lyckades bräcka 50 ord i sin artikel om terräng-EM, där ändå Sarah Lahti (samma klubb som mig) placerat sig historiskt högt i sin åldersklass. Att jag hade sprungit överhuvudtaget nämndes bara i en mening. Folk undrar liksom varför inte allmänheten bryr sig om löpning och friidrott, men hur ska vi förvänta oss att allmänheten bryr sig när de inom friidrotten inte ens orkar bry sig? När folk gör bra grejer, uppmärksamma det! Uppmärksamma journalister på att någon har gjort något bra så att de rapporterar om det! Skapa lite hype för fan. Om media inte är kompetenta nog att skriva om friidrott får väl vi göra jobbet åt dem. Det är inte konstigt att ingen känner till några svenska elitlöpare (förutom Musse kanske) när våra egna klubbar skriver mer om veteranlöpare och motionärer än om sina egna elitaktiva. I Frankrike snackade jag med en brittisk polare som vart imponerad av min debut:

”-Mate, 41st for your first year is great! I reckon that will get you some attention back home!”

”-No man. In Sweden people don’t give two fucks about cross country unless you wear a pair of skis doing it.”

”-Haha, are you serious mate?”

Stoneface.

  1. Sa jag att SOK är idioter? 

God jul!

Föregående artikelPaolo Roberto, Jonas Colting och Jacob Gudiol
Nästa artikelSpring ut det gamla året
Breaking four Namn: Elmar Engholm. Född: 1992. Bor: Stockholm Familj: Mamma, pappa och syster Jobb: Kredithandläggare och statistiker på S & A Sverige AB Klubb: Hässelby SK. Tränare: Ett exklusivt samarbete mellan Johan Engholm och Elmar Engholm Meriter: 20+ SM-medaljer på olika nivåer, flera internationella senior- och juniormästerskap samt NCAA mästerskap, 3:a med HSK i juniorklassen i Europacupen i terräng, brons i lag och 6:a individuellt i M22-klassen på EM i terräng och Finnkampsvinnare 2016 & 2017. Favoritsträcka: 1500 m Personliga rekord: 800 m: 1.48,19, 1500 m: 3.39,75, Engelsk mil: 3:58,74, 3000 m hinder: 8.37,44, 3000 m: 8:04,44. Vill med löpningen: Slå rekord, vinna mästerskap och ha kul. Ser fram emot: Finnkampens efterfest

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här