Så, nu är det uttalat, årets mål. Om det hade varit 1500 m så hade det varit sensationellt, särskilt med tanke på att det av britten David Heath relativt nysatta (2016) fantastiska världsrekordet i min åldersklass (M50) är 3:58.26. Men 3:54 är inget rekord och det har inte med medeldistans att göra. Det är en fart. Min målfart på Berlin Marathon i höst.
Hård medeldistansträning är en balansgång på slak lina med små marginaler. Kanske gäller det i synnerhet när man blir lite äldre och marginalerna krymper. Efter 10 års hyfsat seriös träning ligger jag nog ganska nära mitt träningsmässiga kapacitetstak. Den gradvisa åldersrelaterade försämringen i återhämtningsförmåga, muskelstyrka och rörlighet gör då att jag sammantaget har ett väldigt litet utrymme för störningar i träningsvardagen om jag vill kunna förbättra mina prestationer. Accelerationssträckan tillbaka i god träningsform efter förkylningar och småskador är längre än tidigare, vilket gör att säsongens målbild blir mer påverkad än förut.
Träningshösten har illustrerat detta. Efter säsongsvilan i början av september var det ovanligt trögt att hitta tillbaka till en bra känsla i ”mina” träningsfarter. Så småningom tog det sig dock och framme i november fick jag en riktig kanonmånad, när jag staplade goda pass på hög nivå och med bra känsla i kroppen. Förmodligen slarvade jag lite med rörlighetsträningen eller återhämtningen. Eller så behövde jag helt enkelt mer av det än tidigare. Hursomhelst stelnade baklåren till, mest det vänstra, och det satte sig sedan som en öm och stel irritation under december. I kombination med en förkylning (i och för sig kort och lindrig) gjorde det att jag missade behövlig cirkulation och genomblödning av musklerna. Det har jag sedan fått jobba extra med, både på egen hand i form av korta distanspass, yoga, alternativträning och TENS-terapi samt diverse naprapatbehandlingar. Man återkommer förresten ständigt till hur sammansatt och komplext löpmaskineriet är. Obalans och skevhet på ett ställe ger upphov till besvär på ett eller flera andra. Inte sällan får man smärtsymtom på en helt annan halva och/eller kroppsdel än där orsaken finns.
Nu jag precis fått upp den träningsmässiga ”näsan” över vattenytan och kan avsyna läget. Man kan väl säga att det inte riktig känns som det gjorde i november. Men det är mer ett nyktert konstaterande än ett uppgivet beklagande. Jag kan springa, men ännu inte så fort eller så långt som då, d v s det duger inte till medeldistanslopp. Tävlingssäsongen för bana inomhus står ju precis för dörren och är rätt kort. Det gör att bantävlande för min del känns ganska orealistiskt i vinter. Att ställa sig på startlinjen för ett medeldistanslopp i halvdant skick är både dumt och otillfredsställande. Risken är stor för fysiska bakslag och det är en risk som jag inte är villig att ta om jag kan undvika den. Jag tycker alldeles för mycket om löpträningen för att sätta den på spel för en tävling där jag ändå har små utsikter att prestera på en bra nivå.
Vintern kommer istället att ägnas åt löpmässig ”mindfulness”. Njuta av successivt förbättrad träningsstatus och stegvis ökad prestationsförmåga, bara för dess egen skull, för att det är så jäkla härligt att springa! Och visst ser jag fram emot även inomhusträning framöver. Vem vet, kanske blir det t o m en tävling i säsongens elfte timme?
Men något mål måste jag ju ha, i väntan på att jag ska fylla 55 och få nya åldersklassrekord på medeldistans att sätta tänderna i. Nu har det fallit sig så att jag fått en startplats i Berlin Marathon och eftersom jag har som motto att om något ska göras, ska det göras bra, så tänker jag försöka sätta ett i alla fall personligt rekord. Det nuvarande härrör från New York Marathon 2010: 2:45.13. Det innebär en snittfart på 3:55 per kilometer. Måltempot blir alltså 3:54, som ger en sluttid på 2:44.33. Det skulle vara härligt att lyckas med! Men framför allt ser jag fram emot att hitta den träningsmässiga löpform som gör det möjligt att springa 42 kilometer i 3:54. Årets fart.
