Igår hittade jag arslet. Det kan tyckas vara en inte alltför stor bedrift av en 52-årig man, men många löpare förstår säkert vad jag menar. Senast jag gästade Spårvägens lördagsträning beskrev Marcus missnöjt att han kopplade ur arslet. Jag förstod precis vad han menade. Jag kopplade ofrivilligt ur mitt för ett par månader sedan under min hälrehab och har sedan dess förgäves letat efter ett sätt att åter införliva det i mitt löpmaskineri.
För ett maskineri är det. Kroppen är väldigt anpasslig och vi kan med övning och repetition lära den att göra häpnadsväckande saker och då tänker jag inte bara på saker som cirkusakrobatik, halfpipeåkning och plastikkirurgi. Som små lär vi oss gå, springa, cykla, klättra, kasta och hoppa. Så småningom kommer mer komplicerade saker som att spela instrument, laga mat och köra bil. Övning ger färdighet, men övar man inte, så faller färdigheten i glömska, en slags motorisk glömska. När jag väl kom igång efter min påtvingade tvåmånaders löpvila var mitt motoriska löpminne lite dammigt.
Kände mig ungefär som den joggande roboten en bit in i denna video:
http://www.idg.se/2.1085/1.634849/har-tar-googles-labbiga-robot-en-loprunda-i-skogen
Löpning, liksom andra tillägnade färdigheter, är en komplex rörelsekedja. Teori är bra, men måste kunna omsättas i praktiken för att fungera. Det är inte i huvudsak en intellektuell aktivitet, utan kroppen behöver få intuitiva beskrivningar att leva sig in i. För mig funkar bilder, liknelser och visualiseringar allra bäst. Fredrik Zillén är en mästare på att hitta sådana. Beskrivningar som att ”olja in knäna” och ”trycka naveln mot det virtuella skyltfönstret” är bilder som talar till mitt löpmaskineri. Men nu var det ett tag sedan jag hälsade på hos Fredrik. Då får man ta andra till hjälp, som min fru, som från löpbandet bredvid för ett par veckor sedan konstaterade att jag hade en mer upprätt överkroppslutning än tidigare och ett mindre tydligt framfotssteg. Med vetskap om det och en kombination av backintervaller, löpskolning och nötande i högre fart har kontakten med löpmusklerna blivit allt bättre och vid gårdagens banpass i Sätrahallen började trycket i steget återkomma. Det påminner ganska mycket om att cykla. När man väl gör det är det svårt att erinra sig hur det kändes innan man kunde det.
En förlorad växel i växellådan härmed återfunnen. Undrar just var den sista finns?
