The New Balance Fifth Avenue Mile 2016

Gunnar Durén  

Vid 65th street påbörjade vi den sista quarter-milen. Tempot hade dämpats något efter den föregående quartern utför. Jag kände mig helt fräsch och började tänka ”När ska jag sticka?!”

klungan2

Om du någon gång får chansen, så ska du testa att springa The Fifth Avenue Mile. Detta lopp har det bästa av två världar: Dels den yttre inramningen av ett gatulopp mitt i hippaste Manhattan utmed Central Park – atmosfären och folkjublet är av New York Marathon-klass, för de av er som erfarit det. Dels intensiteten och farten i ett klassiskt mile-lopp – du hinner inte bli fullständigt utmattad som i slutet på maran, utan har krafter kvar till en stilfull spurt med högt steg. Dessutom går det i början av september, så chansen att tävla i linne och shorts och t o m solglasögon är betydligt större än i november, då NY Marathon avgörs.

Fifth Avenue Mile är en tävling som har både bredd och djup. Eller ”spets”, kanske man borde säga. I årets elitfält ingick bl a Jennifer Thompson (USA, OS-bronsmedaljör på 1500 m), Laura Muir (brittisk rekordhållare på 1500m med 3:55.22 när hon vann Diamond League i Paris) och Emma Coburn (USA, bronsmedaljör på 3000 m hinder i OS i Rio). På herrsidan OS-guldmedaljören och inomhus­världsmästaren Matt Centrowitz, USA; OS-bronsmedaljören på 800 m Clayton Murphy och Leo Manzano, OS-silvermedaljör på 1500 m i OS i London. Plus ett flertal andra olympier och elitlöpare från framför allt USA och Storbritannien. Vad gäller bredd så finns det klasser för alla åldersgrupper från 2 år (de springer bara den sista biten på upploppet) och upp till 80+. Det finns klasser för rullstolsåkare och handcyklister, brandmän, poliser, journalister samt klubbmästerskap för New York Road Runners herrar respektive damer.

Som vanligt hade vi inte lämnat något åt slumpen. Anmälan registrerad i god tid. Potentiella konkurrenter scoutade till utseende på bilder och namn i resultatlistor. Dagen innan genomfördes en jogg i Central Park som avslutades på utsidan, utmed 5th Avenue, för att få en känsla för banprofilen. Lätt utför första quartern med start vid 80th Street, lätt uppför den andra, utför igen på den tredje och sedan en platt avslutande quarter med mål i höjd med 61st Street, precis i det sydöstra hörnet av parken.

Efter gemensam uppjogg lämnade jag Karin vid startområdet och sökte mig mot målområdet för att vara beredd att heja fram henne den sista biten. Efter en stunds spänd förväntan dök hon upp vid märket 200 m kvar, nästan precis 5 minuter efter startskottet – på 5:e plats!! Jag skrek mig hes under några intensiva sekunder medan hon passerade. I mål på bibehållen placering kom hon på utmärkta 5:48! Efter att ha utdelat och mottagit mental och fysisk pep från min strålande glada fru gav jag mig av på uppjogg till området bakom startfållan. Där såg jag till min stora oro Sean Wade, den nye fartfantomen på medeldistans i M50. Eller möjligen var det hans dubbelgångare, för han sågs inte till i loppet eller i resultatlistan?

Spänningen ökade och leden tystnade alltmer de sista minuterna före start. Alla utom den obligatoriske japanske selfie-fotografen förstås, som först efter bestämda uppmaningar från medtävlarna i första ledet förstod att han nog borde vända sig framåt och stoppa ner telefonen för att inte bli nertrampad av den skenande hjorden av mile-löpare.

Starten avlöpte dock utan några incidenter såvitt jag kunde se och höra. Några sprintade iväg i hög fart, alltför hög misstänkte jag på deras löpstil och ansträngningsgrad. Mycket riktigt kroknade en handfull gubbar efter ungefär en minuts löpning. Jag kollade aldrig på klockan. Kände att det gick tillräckligt fort för att sortera ut de som skulle göra upp om tätplatserna, men inte fortare än att jag lätt kunde gå med i rygg. I motlutet på den andra quartern började några få jobba ganska hårt, hörde jag på andningen. Fortfarande kände jag mig stark och hade bra position i bakre delen av tätklungan. På den tredje quartern drev täten på och farten ökade markant. Nu var vi bara 7-8 stycken kvar i täten. Jag började längta till sista quartern av loppet, där allt skulle avgöras, men hur? Kände hur min inre spänning steg.

Vid 65th street påbörjade vi då de sista 402,5 meterna. Tempot hade dämpats något efter den föregående quartern utför. Jag kände mig helt fräsch och började tänka ”När ska jag sticka?!” Någonstans i klungan befann sig säkert Gerry O’Hara, segrare i sin åldersklass de tre senaste åren. Jag kände att jag hade minst en växel till i benen. Såg 200-metersskylten där jag själv stått och hejat för en timme sedan och bestämde mig för att gå vid den, all-in, med first-mover advantage och det gjorde jag. Trampade till med allt jag hade och tryckte på in mot mål. Hörde Karin tjoa och skrika för full hals.

spurt1

Publikljudet ökade i ett brusigt crescendo och jag började tänka ”Jag kan ta det, jag gör det! Jag kan vinna Fifth Avenue Mile!!” Plötsligt anar jag ett orange linne vid min axel med kanske 25 meter kvar. Centimeter för centimeter närmar han sig. Jag sluggar hårt sista biten in mot målet och tänker: ”Jag ska bli den som bryter målbandet!”. Kastar mig fram och känner pappersbandet mot bröstet. Ändå är jag inte helt säker på vem som vann. Det är inte heller Gerry, som var den som spurtade ikapp och nästan förbi.

Osäkerheten består till eftermiddagsfikat, då jag får ett mess med grattis från Gerry med en bild från målgången där det tydligt syns att jag är först. Och högst upp på resultatlistan på webben står det: Gunnar Durén. Så jäkla gôtt!

målgång

 

5:an i K35 och 1:an i M50.

5:an i K35 och 1:an i M50.

 

 

 Dela på Facebook