Nyligen var det säsongspremiär för inomhusträningen. Det var ett kärt återseende av Sätrahallen och de tränande där, som tycks ha blivit både aningen äldre och yngre. Äldre gäller dem man känner igen sedan åratal, Gunnar och Lasse som håller ordning på torpet och tränarna för de olika grupperna. Yngre gäller ungdomarna, som ser ovanligt unga ut i år, trots att de är lika långa, glada och ivriga som förr. När ens egna barn var lika gamla, tyckte man att de var nästan vuxna, för att inte tala om hur förståndig och erfaren man själv var i den åldern. Skämt åsido, erfarenhet får man inte automatiskt av ålder, utan av det man är med om. Men som kulturbärare och förvaltare av ordnings- och trafikregler i hallen är det nog bra med närvaro av några av oss lite mer seniora idrottare. Man kan se annalkande krockrisker och tjoa påkallande av uppmärksamhet.
Träningar i Sätrahallen innebär för mig också uppvärmning utomhus. Det är en slinga på trottoarer och cykelvägar i de närmaste omgivningarna med lite olika variationer som kan ge mellan 4 och 8 km. Dessa stigar är lika välbekanta som Hässelbyloppsbanan för mig. Förmodligen är vi löpare också ett välbekant inslag för de boende. ”Jalla kompis!”, ropade några killar vid en av gångtunnlarna nedanför Bredängs centrum och jag vinkade till svar. Bredäng och Sätra by night har en speciell plats i mitt hjärta, trots att jag oftast mött dem i blötmörkret under kalla vinterkvällar.
Norra Djurgården är ju kända och klassiska löparmarker i Stockholm. Där har jag på sistone hittat träningssällskap i form av Spårvägens löparseniorer och –juniorer, både herrar och damer, förstärkta med återkommande gäster från bl a Lidingö, Tureberg och Hässelby (inklusive mig själv). Det har varit härligt både att få ta rygg på några av landets mest begåvade löpartalanger och att vara en del av en klubb- och generationsöverskridande gemenskap där man delar skratt, funderingar och skavankhistorik.
In i det längsta har jag fortsatt dra på mig korttightsen på mina utepass under hösten, som föralldel varit ovanligt mild. Men nu har även jag kapitulerat och t o m börjat dra på mig underställ när kvicksilvret kryper under nollan. Snart bär det dock av mot betydligt varmare breddgrader och ett lopp på en nygammal sträcka: Honolulu Marathon på Lucia. Det blir ett förhoppningsvis härligt upplevelselopp tillsammans med frun Karin. I alla fall kommer vare sig sällskapet eller vädret vara något att klaga på.
När jag i mitt förra blogginlägg försynt petade fram min årliga statistiksammanställning av IAAFs dopingavstängda anade jag knappast vilken storm i dopingsfären som var i antågande. Beklagligt är det förstås varje gång någon eller några dopare avslöjas, men denna gång känns det faktiskt mer välgörande än vanligt. WADAs framlagda rapporter har redan lett till kraftfulla åtgärder mot systematisk doping och mer lär vara på gång. Just nu, i samband med ledarskiftet inom förbundet, finns kanske den historiskt bästa chansen att vädra ut stanken och bygga ett mer hållbart system för att hålla friidrotten ren från fuskare. Jag ser fram emot nya säsonger då man själv kan utbrista i ett reservationslöst ”Jalla kompis!” till alla fantastiska löpare på banorna.
