Sista avsnittet, jag lovar...
Tredje söndagen i rad med tävling, nu DM 10km landsväg. Ett av mina absoluta favoritlopp, två svenska rekord har jag skapat...
En vecka efter Varvetmilen i Göteborg var det dags igen – halvmaran i Berlin. Banan där jag både 2014 och 2015 satte pers, alltid bra att ha ett bra minnen från ett lopp även om man inte är på samma nivå så är känslan positiv. Efter Göteborg sa min erfarenhet att 3,59 tempo borde jag klara av, men med ett distanspass på 20km sedan Lidingö så var jag tveksam till hur bra min formel skulle fungera
Sarahs tid på halvmaran, Lisas tid i Barcelona, Davids tid nu i Holland, mfl, mfl – det är klart att när man står på startlinjen så vet man vilka tider man har i kroppen. Det är sällan man blir överraskad, vem minns inte Ekvalls mara, nästan på sekunden på halvorna. Man har en strategi, man har tränat för att klara en tid
Det är den 29 mars 2015, jag står på startlinjen till Berlin halvmaraton, formen är god, självförtroendet på topp, jag ska sätta Skånskt rekord och PB.
Ligger under dubbla täcken och fryser, sedan börjar jag svettas – svettas i form av känslan att vara nyduschad, hostar och mår riktigt jävla kasst. Trots mitt tillstånd så ligger jag och tänker på ett citat från nästa utgåva av Spring, Petra möter professor Dahlén som säger: