Hej igen!
Välkommen till inlägg nummer två. Kul att du vill läsa!
Sedan sist är jag tillbaka i vardagen igen efter två veckors semester på Playitas. Playitas Resort på kanarieön Fuerteventura, som jag i mitt första inlägg här kallade ett sportparadis. Jag kallar det även mitt andra hem, för att jag känner mig så hemma där nuförtiden. Saknar jag stället redan? Med såhär trist sakta morgonlöpning? 
Och det här att springa i?
Ja. Och vilken tur att resa nummer tio och elva redan är bokade. (Ja, jag är beroende; jag har blivit det och jag hämtar så mycket av min inspiration i allt från träning till annat i mitt liv där. Och nu håller jag på att lära mig spanska också.)
INSPIRATION! Som sagt. Löparglädje! Och en gloende get.
De bara står där, vips dyker de upp, i sitt kamouflage. Getterna alltså. Och tittar på en och undrar säkert…
Och ja, med dagens inlägg om löpstyrka slår jag säkert in öppna dörrar för många. Men jag kan för egen del blotta mig och säga att jag länge trodde att löpningen i sig räckte för mig för att kunna springa och göra det på ett vettigt sätt för kroppen; styrkemässigt alltså. Och att jag själv, trots att jag inte har någon som helst utbildning på området, kunde vara min egen tränare. Att alla de muskler jag behövde för löpningen liksom tränades i bara farten av att jag sprang. Allt-i-ett-lösning.
Och så kanske det fungerar för vissa eller till viss del? Jag är som sagt ingen expert på det här området. Jag kan bara konstatera att det inte har varit så för mig. För det har hänt något med mig de senaste månaderna. Med den riktigt seriösa träning i just löpstyrka som jag gjort sedan februari, med min PT Ferdi inne på gym – långt från löpspåren. I denna träning har jag nu byggt en riktig grund för att klara av de påfrestningar som löpningen faktiskt innebär. ”Såklart” tänker ni kanske. ”Såklart” tänker jag nu också.
Jag har från och till, mest till, sedan 1989 varit ”tjejen som älskar att springa men har ont i knäna och därför inte kan springa alls”.
Jag har sedan några år – efter andra och senaste (och jag har lovat mig själv också sista) omgången kortisonsprutor – varit ”tjejen som älskar att springa men alltid haft ont i knäna och därför inte vågar springa längre än max en mil”.
Jag är nu ”tjejen som älskar att springa, gör det mer och längre än någonsin (bland annat har 37 km fjäll avklarats och jag är anmäld till en bergsmara) och som aldrig har ont i knäna.”
Nu när jag skriver det här får jag faktiskt lite rysningar. ”Aldrig” i meningen ovan är ett viktigt ord för mig. Det här är stort. Det är en sådan resa, detta. Och jag är som Ferdinand under sin korkek – så lycklig. Jag är äntligen den Marie jag vill vara – hon som springer och bara kan njuta av det. Hon som inte är begränsad till en mil – utan det går att pinna på, efter känslan i kroppen just det passet. Hon som vet att hon springer tryggt och rätt och bara kan koppla av. Det är Löparglädje.
Och hurra – äntligen kanske min dröm kan bli verklighet? Min dröm att få springa in på det här upploppet.
Svettig och skitig och svintrött och glad – och utan värk i knäna efter avklarad mara… Det är min målbild just nu.
Jag har i mitt arbete med styrketräningen fått förstå vad förbättrad bålstyrka och bålstabilitet gör med min fotisättning. Och vad starkare rumpa och hamstring gör med mitt löpsteg. Osv. osv. Och hur det – såklart – gör att jag springer mer rätt för kroppen. Och hur det – såklart – gör att jag minimerar risken att få ont och bli skadad. Kvittot har jag ju; inte en dag med ont i knäna. Jag tar inte det här för givet, kan jag säga. Sådan värk jag haft under åren. Aldrig, aldrig, aldrig att jag som en vanlig hobbylöpare ska göra så mot min kropp mer. Aldrig!
Det blir så självklart nu, allt detta. Och jag känner mig så dum, så dum att jag under så många år höll på och experimenterade med min kropp, för det är så det känns nu i efterhand. Att jag inte fattade bättre.
Men nu har jag fattat..haha. Det här med att träna löpstyrka var nog något för mig med!
På köpet har jag också fått en klockren löpekonomi. Skryt? Ja, kanske det kan uppfattas som det. Men det är mätt i en Motion Metrix. Hårda fakta, alltså. Och jag, som den fritidslöpare jag är, är jättestolt och glad för det.
Test 1 i november 2015, när jag var den där löparen jag beskrev inledningsvis ”Hej, jag styrketränar inte – det är inget för mig, tror jag, jag springer ju, men bara en mil, för jag har ont i min knän…”
Tillsammans med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén. Vårt första möte. Efter en timmes coachning på löpbandet landade jag i detta som syns här nedan. Och resultatet, mätt i löpekonomi alltså, blev ett A (men jag började sämre). Skalan är E- A++, där E är sämst och A++ är så bra, så bra.
Helt OK med A efter en timmes drillning.
Test nummer 2 i maj i år. När tjejen på bilden har fattat att löpstyrka kanske är något för henne också. A ++
Jag testades totalt fyra gånger denna kväll – samtliga gånger A++.
Fredrik Zillén skrev en lång kommentar till mitt Instagram-inlägg och inledningen var: ”Fantastisk bra jobbat. Har kört med MotionMetrix i 1,5 år och det här resultatet är definitivt topp tio av alla jag har testat…” 
Ta mig inte på fel sätt nu; det är inte för att skryta jag skriver om detta. Det är för att på något vis sätta fingret på det här med att ”det går!”. Även för en hobbylöpare med ”knäproblem” som blivit det jag identifierat mig som. Med rätt förutsättningar för just den kropp man själv har. Och inte med ”pannben” och ”press”; utan med kvalitativ och målmedveten träning.
För vad var det jag gjorde mellan november och maj? Ja, inte sprang jag särskilt många kilometer. Sedan februari har jag som sagt tränat specifik löpstyrka tre timmar i veckan med min PT. Och sen har jag absolut också fått enorm proffshjälp genom att ha privattränat fem-sex pass löpteknik för Fredrik Zillén. Men poängen för mig själv är att jag inte har ”nött” eller ”matat” massa kilometer; och ändå har jag utvecklats såhär i löpningen. För att jag byggt grunden och tränat med kvalitet. Som min PT Ferdi uttrycker det; att jag ”lärt mig koppla på musklerna i rätt lägen”. Och som han drillat mig under de där timmarna, med pet, pet, pet för att hålla positioner och de jobbiga lägena. Och det har alltså bidragit till att jag nu kan göra en av de saker jag älskar mest på jorden; springa långt (ja, över en mil är långt för mig) och länge – utan att det gör ont i knäna. Jag är så glad för detta att det knappt går att beskriva!
Jag tänker inte här och nu berätta om upplägg i löpstyrketräningen i sig; det är det andra som gör bättre. Men jag vill verkligen uppmuntra alla som gillar att springa och som inte tränar någon parallell löpstyrka att börja. Visst, för mig kan det ju verka lyxigt med PT osv. Och det är det! Men det är för att jag till slut har fattat att jag behövt hjälp. Jag har aldrig tränat för någon såhär förut, men det är väl kanske just därför jag inte heller har kunnat springa skadefri. För att jag inte har tagit professionell hjälp. Men det gör jag ju till allt annat som jag inte har koll på. Hunden tar jag till veterinären, bilen till verkstaden (eller OK då – till pappa rätt ofta också…) och om jag vill ha hjälp med pensionen kollar jag med min bank. Men min kropp och min träning har jag tills för väldigt kort tid sedan inte tagit professionell hjälp med, trots att jag bevisligen inte haft koll.
Och nu när jag fått den här tryggheten med löpstyrkan och komponenterna att bygga den med; ja då får jag ju självförtroende att även göra den själv. Som nu på Playitas.
Redondobollen var packad, ”House Tabata – feat coach ” nedladdad på Spotify (den versionen på Tabata har jag snott inspirationen av tränare på Playitas från 2014 om jag ska vara ärlig) och likaså Mobys klassiska”Bring Sally Up”. Vad jag gör med det där? En cliffhanger. Annars blir det här inlägget för långt.
Igår var alltså första dagen hemma i Stockholm igen, efter att ha varit i ”Playitas-bubblan”. Jag åker dit igen i mitten av augusti– då firar vi 10 gånger! ”Vem är han?” undrar mina vänner…haha. Ja, alltså de som inte varit där. De andra fattar. Playitas är, som jag inledde det här inlägget med, starkt beroendeframkallande.
Augusti, alltså, nästa resa. Då ska det bli hard core bergslöpning.
Resa nummer elva blir när jag ska springa maran. Då kommer det bli hard core uppladdning, dvs. mest vila gissar jag.
Nu hemma har jag hunnit med att få till ett morgonpass med den här… 
,att ta LPG-sportmassagebehandling (det kan jag också så varmt rekommendera för återhämtning av musklerna) och ett PT-pass. ”Massa glutes och bål” beställde jag från Playitas till Ferdi. Och det fick jag..haha.
Kul att vara tillbaka i löpstyrke-träningen igen. Löpstyrka, som sagt. Löpstyrka för alla! Det, liksom Löpning för alla! Det tror jag på. (Men anlita inte mig som tränare..haha)
Trevlig kväll!
//Marie
