Bansäsongen är rätt lång. Det börjar i maj med stafetter och förbredande väg och terränglopp. Sedan rullar det på hela sommaren med lopp runt om i Europa och det avlånga Sverige. Oftast krävs det några veckor avbrott mitt i sommaren för att få andas ut lite, träna upp kroppen igen. Jag missade det denna sommar. Det rullade på hela tiden. I augusti började man tröttna. Man längtade till sista loppet. Det sista loppet som skulle göra slut på det hela. Så att man skulle kunna lägga ner skiten!
Alla som gör en hel säsong brukar varar rätt trötta i augusti. Gnistan som fanns i början har försvunnit. Varje pass och varje tävling blir ett ont måste. Samtidigt finns det de som varit skadade i början på sommaren, eller varit på höghöjdsläger i två månader. De är hungriga i augusti. Detta är alltid lika irriterande.
Mina två sista veckor av säsongen orkade jag inte träna längre utan det fick bli lätt jogg och hundringar. Jag kände när jag skulle tävla i Solihull kände jag att gnistan och viljan hade försvunnit. Men jag var ändå tvungen att hålla formen uppe för att jag skulle springa ett Kalle Anka lopp i Helsingfors. Detta är inte helt lätt eller kul.
När man håller på med löpning så är det dock tur att det finns så många olika grenar. Sporten är egentligen många olika sporter, men alla går ut på samma sak: att ta sig så fort från en punkt till en annan punkt. Men vägen mellan de två punkterna behöver aldrig vara den samma. Den kan variera i oändlighet
Så istället för att springa ytterligare ett galalopp på 5000m i Belgien, blev det 1500m DN galans förtävlingar tillsammans med Sveriges juniorer, en distans jag inte riktigt tävlat på sedan 2011. Och efter det blev det hårdkörning över mossar i Dalarna under vasastafetten. I det trevliga hälsoloppet var det bara att skippa tävlingsklassen och den hetsiga mildistansen och istället köra 5km, en trevlig motionsklass utan hets. Sedan i loppet i Helsingfors var förhållningsreglerna att inte göra något. Jogga runt loppet utan ansträngning! Så de två sista veckorna av säsongen präglades av något helt annat än den tävlings- och prestationshets så som brukligt är under en bansäsong.
Trotts detta var det skönt att bara lägga ner när det hela var över. I alla fall på det mentala planet för att bara lägga ner funkar inte för endorfinpundare. Så de senaste veckorna har jag och min EM löpande granne försökt undvika dekadens genom att börja träna igen. Men det funkar inte så bra. Han lider av både hälsporre och löparknä och jag är både ett mental och ett fysiksvrak. Så även fast löprundorna blivit fler än ölrundorna. Har de sista nämnda blivit mer intensiva. Så vad gör man när kroppen och psyket är slut och man har sina bästa dagar bakom sig? Hur ser postlöparkarriär ut?
Jag tog efter mina föregångare och blev ballonglöpare! När alla andra laddade för att ta ut sig och tävla om SM placeringarna på Stockholm halvmaraton. Så tog jag en flagga och en ballong och sprang och viftade med. Det är kul att vara ballong löpare!
Nu när Henrik Skoog har en svullen hälsena, så ser jag en framtid som ballonglöpare!
Ballångdistansare?
Härligt.